Jäkla tjafsande om Thern

En 19-årig allsvensk spelare som byter klubb efter kontraktstidens utgång. Hur i helskotta kan det vålla sådan uppmärksamhet?

Jo, naturligtvis om man har en från fotbollen välkänd pappa. Som nu i fallet med Simon Thern och pappa Jonas.

Låt mig med en gång fastslå, att tjafset om att Simon vill byta klubb för att han inte fått spela på rätt position går jag inte på. Det är kvalificerat bullshit.

Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas: När utpräglade innermittfältaren Jonas Thern kom till MFF i slutet av 1980-talet sattes han på en kant de första tre säsongerna.

Och Jonas klagade inte. Jag kan inte tänka mig att han resonerar annorlunda nu när det gäller sonen.

Min teori – och jag tillhör inte längre de mest insatta – är att Simon (säkerligen understödd av pappan) vill spela i MFF. Oavsett position.

Inte heller kan jag slita mig från det faktum, att både Per Ågren och Jonas Thern tillhörde det framgångsrika guldlaget på Roy Hodgsons tid. Och att det spelar roll.

Sen är det märkligt att Simon Thern plötsligt får beteckningen ”HIF-talang” – efter en säsong i klubben.

Det handlar trots allt inte om någon värvning med tanke på hur fotbollen utvecklats efter Bosman. Faktiskt kan jag bara erinra mig att under alla mina år inom fotbollen så har det vid bara ett enda tillfälle hänt att MFF tagit en spelare från HIF.

Nämligen när Babis Stefanidis tog steget över 2007. Även då blev det ett jäkla rabalder.

Däremot har det varit rena lämmeltåget andra hållet, från MFF till HIF.

I rättvisans namn ska dock påpekas att det nästan uteslutande handlat om spelare som inte längre platsade i MFF.

Enda undantaget, som jag kan dra ur minnet, är Peter ”Hulda” Hillgren. När han 1995 gick från MFF till HIF så handlade det om stora pengar.

Att HIF  – som allsvenska guldmedaljörer – i fallet Simon Thern inte skulle matcha MFF rent ekonomiskt är således ett slag i luften.

När det gäller att vara son till en duktig fotbollsspelare har jag genom åren bland annat pratat med Staffan Tapper, vars pappa Börje ingick i guldlaget på 1940-talet. Staffan såg det som tudelat:
– Det hade två sidor. Jag behövde inte göra något speciellt i början för att bli upptäckt, alla visste att jag var Börjes påg, men sedan kunde de bli lite jobbigt med alla jämförelser.

Avslutningsvis några noteringar i sammanhanget:

* Jag har bara sett Simon Thern live vid ett tillfälle. Då spelade han yttermittfältare i IFK Värnamo. Pappa Jonas var tränare.
* Hur pass stor talang är Simon? Hittills är han fortfarande mest Jonas påg.
* Att byta klubb för pengar har dock hänt i Thernsläkten. Jag tänker emellertid mest på när farfar Bosse Thern lämnade MBI och Malmö en gång på 1960-talet för större ekonomisk ersättning i annan klubb (Bromölla). Det var det största sveket hittills.

Och vill ni läsa mer om varför Jonas Thern en gång hamnade i MFF så finns ett utdrag ur boken 100 MFF:are här:

http://www.sydsvenskan.se/sport/fotboll/mff/article425285/Jag-hade-alltid-varit-MFFare.html