Osse va de tisdan efter jul

Två mord i Malmö på bara några dagar. Och jag är inte ett dugg förvånad över valet av mordplatser.

Nej, nej, nej, det här ska inte handla om gangsterstaden Malmö, utan det faktum att morden utfördes på platser som betraktades som farliga redan 1950-talet och som jag därför förbjöds att uppsöka.

Av mor, alltså.

Jesusparken ligger nämligen hundra meter från mitt barndomshem (åttio om man tog den förbjudna vägen och sneddade genom en trappa). Dit fick man inte gå efter mörkrets inbrott, eftersom där då kryllade av ”fula gubbar”.

Men den beteckningen hade inte samma innebörd som i dag. På den tiden visste vi inte vad sådant var. I själva verket kunde det handla om ett och annat fyllo som tog sig en pilleknarkare i skydd av mörkret. Värre än så var det nog inte.

Med stigande ålder ökade emellertid vågligheten och i mopedstadiet kunde man så smått drista sig in i parken även efter mörkrets inbrott.

Därvidlag hände det även att vi fick sällskap av jämnåriga töser. Som också visade uppenbart intresse för min person.

Ja, det senare är en slutsats som jag med min medfödda blyghet inte lyckades komma fram till förrän tjugo år senare. Men då hade dom gått andra vägar i livet.

För övrigt skedde inte mordet i Jesusparken utan i en butikslokal på andra sidan Simrishamnsgatan. Där det på den gamla tiden var ett konditori – och sedan blev jourbutik under många år.

* * *

Det senaste mordet skedde på en klassisk Malmöadress, om jag förstått saken rätt, Västanforsgatan 21. Där låg konfektionsfabriken Masterhand.

Under många år ett blomstrande företag och jag hittar uppgifter på att det som mest fanns 275 anställda där.

Men dit fick jag inte gå.

I anslutning till fabriken fanns det nämligen någon form av vattensamling, som så klart frös till is några dagar varje vinter.

Det var dock när isen började smälta som tillträdesförbudet tog sig allvarligare former. Då var det något av en sport att jumpa på de isflak som hade bildats.

Jag kan erinra mig att det förekom något olyckstillbud, men så långt som till att någon skulle ha drunknat kan jag inte tänka mig att det gick.

Eftersom jag inte fick vara där, så vet jag ju inte.

Jumpningen var i stället förbehållet bössen från Lönngården och Augustenborg när de skulle ta sig hem från Sofielundsskolan. Min hemväg var i annan riktning.

* * *

Det finns få saker som irriterar mig mer än okunnighet. Eller snarare människor som skryter med densamma.

Som när någon ska diskutera fotboll:

”Varför inte ge dom var sin boll så slipper dom kivas. Ha, ha, ha.”

Finns det nåt mer korkat?

Därför blir man lite förvånad när människor inte har självinsikt nog, utan ställer upp i På spåret, trots att livet borde lärt dem att kunskapsnivån är noll.

Som den här damen som skulle assistera Claes Borgström i senaste programmet. Jag hade aldrig hört talas om henne tidigare, kommer inte ihåg hennes namn – och tänker inte göra något för att ta reda på det heller.

Att så totalt försöka dominera programmet trots absolut noll koll. Pinsamt.

Däremot har jag lite medlidande med Claes Borgström – inte bara för att man såg hur han var besvärad av sin så kallade partner.

Snarare för att han hade svaren på vissa frågor i bakhuvudet. Men där satt de kvar. Stenhårt.

Så är det nämligen i hans ålder. Jag vet.