Dumheten premieras i dagens Sverige. Åtminstone i televisionen.
På annat sätt kan jag inte uppfatta att Kvällsöppet, programmet som ska behandla samhällsfrågor, tar upp en artikel i Aftonbladet av den genomkorkade Lasse Anrell.
När man inte har tillräckligt med kunskaper tar man sig i stället avvikande uppfattningar och uppseendeväckande spekulationer. På så sätt kanske det går att få lite uppmärksamhet.
Möjligheten att skaffa sig sådan på kompetensbaserade åsikter finns inte i detta fall.
Sedan många år har Lasse Anrell skaffat sig en position på Aftonbladet som någon slags krönikör. Jag undrar hur de ansvariga har tänkt. Jo, läsarna är så in i helsicke korkade att de inte märker att det är skit. Huvudsaken att det luktar.
Lasse Anrell byggde från början på att han återgav felsägningar, floskler, i sportens värld. Det slutade med att han gav ut dem i bokform.
Och då saknade det all betydelse att det var lögn från början till slut.
Framför allt lade Anrell dessa grodor i munnen på Rolf Zetterlund.
Jag hade tillfälle att umgås med Rolf Zetterlund en hel del under hans tid som MFF-tränare 1994–96.
Under de tre åren sade han inte vid något tillfälle något som påminde om de floskler Anrell ständigt klistrade på honom.
Inte heller har Bosse Larsson svarat för uttalanden som han citeras för i Anrells bludderspalt.
* * *
Kvällsöppet ska debattera Lasse Anrells urfåniga krönika efter att Rolf-Göran Bengtsson tilldelats Jerringpriset.
Rubriken handlar om att hästen borde fått priset, eftersom det var den som gjorde jobbet. Vad som står i texten kan jag inte svara på, eftersom det var många, många år sedan jag över huvud taget funderade på att läsa något som skrivits av Sveriges okunnigaste krönikör – där konkurrensen dock hårdnat på sistone.
Anrell är enbart ute efter att få uppmärksamhet. Och han lyckas gång på gång.
Hur dum får man vara – som tidningsläsare och tv-producent?
* * *
Att Håkan Juholt skulle avgå lyckades jag förutspå redan förra veckan. Även om det gick lite fortare än förväntat.
Men han var trots allt även statsministerkandidat. Och att då inte ha koll på när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var ett bevis på pyramidal okunnighet.
Men sicket klydder han satte igång inom partiet.
Nu har partisekreteraren Carin Jämtin värmt upp femton tv-soffor och haft fjorton presskonferenser (siffrorna uppskattade).
Utan att säga någonting.
* * *
Berättade förra veckan om min okunnighet när jag kastades in som ridsportsreporter häromåret. Men skulle inte drömma om att skryta om det.
Redan första dagen var det en av de svenska ryttarna, förmodligen en av deltagarna i dressyr, som berättade att det dåliga resultatet till stor del berodde på problem med skänklarna.
Och jag hade inte en susning om var dessa satt. Gick runt hela hästen och tittade utan att bli klokare.
Inte förrän en kollega gav nödvändig hjälp. ”Skänkel kallas ryttarens ben denne rider.”
* * *
Genom de ständiga nedskärningarna av personal på dagstidningarna blir det mindre och mindre egenproducerat material. Det drabbar bland annat familjeredaktionerna som tvingas använda byråmaterial i stället för egna artiklar om lokalt intressanta personer.
I måndagstidningen lyckas därför Sydsvenskan att ha en hel sida om boxaren Åsa Sandell – utan att med en bokstav nämna hennes Malmöanknytning. Eller ens hennes tid på Sydsvenskans redaktion.
Därför har jag satt igång ytterligare en blogg, så får framtiden utvisa om dess berättigande:
