Osse va de månda – igen

november 13, 2017

Äntligen är det dags. På lördag smäller det. Årspremiär för Vinterstudion i SVT. Då sitter man bänkad lördag efter lördag.

Not.

Inte förrän det blir jämställt och SVT under den andra delen av året sänder Sommarstudion. Då givetvis med deltagande enbart av idrottsmän som bor i den södra delen av landet.

Danskarna får vara med så vi kan kalla det internationella tävlingar. Inget är roligare än att ge dansken på tafsen.

Sen gäller det förstås att, i likhet med norrmän på vintern, hitta en disciplin där danskarna är totalt överlägsna och tar samtliga pallplatser.

Ølhävning är inte en idrottsgren.

* * *

Det här är en typisk klämdag. Alltså att ha synpunkter på matchen Italien–Sverige när den korrekta utgången finns tillgänglig om ett par timmar.

Men jag vågar väl sticka ut hakan så långt, att jag inte tror att Sverige klarar det.

Av den enkla anledningen att italiensk media har förstått att hetsa upp åskådarna och talat om fula svenskar och orättvis domare i den första matchen. Sånt biter på de 75 000 åskådarna på San Siro – och de elva spelarna på planen.

Det enda som får mig att tvivla är en uppgift i Sydsvenskan. Där man påstår att vid samtliga tillfällen då hemmalaget vunnit första matchen med 1–0 – har man också gått vidare.

Något som framstår som osannolikt, men det framgår inte vilket urval man gjort. Troligen ett mycket begränsat sådant.

Bara vid en kort undersökning av MFF:s Europamatcher hittar jag motsägande uppgifter. 1980 vann MFF hemma mot Benfica med 1–0, men Benfica gick vidare med 2–0 hemma. Samma sak och samma siffror när MFF mötte Bayern München 1975.

Och Benfica hade figurerat redan 1972. Då vann MFF hemmamatchen med 1–0 – Bosse Larsson överglänste klart Eusebio – men Benfica vann sedan med 4–1 hemma.

Kolla aldrig en bra story, då spricker hela grejen…

* * *

Kvällens VM-kval döms att spanjoren Antonio Mateu Lahoz. Samme domare som dömde i Glasgow 2011 när MFF slog ut Rangers.

Den gången gav det MFF en plats i Europa League, eftersom man förlorade i den följande omgången mot Dinamo Zagreb.

* * *

När det gäller domare har jag egentligen gett upp kampen om att domare – och tv-experter – ska lära sig vad som står i reglerna när det gäller hands.

Men jag blir upprörd långt in i benmärgen när jag ser hur Schweiz tog sig till VM på Nordirlands bekostnad. På en straff i den första matchen.

Rumänen Ovidiu Hațegan dömde ut den straffen, varnade den nordirländske spelaren så att han blev avstängd i returmatchen.

På tv sade reportern att det var en tveksam straff, i tidningarna använder man mest uttrycket ”hårt dömd” straffspark.

Den var inte hårt dömd, utan in i helskotta feldömd.

Om man läser texten i reglerna:

Hands innebär att en spelare avsiktligt tar kontakt med bollen med sin hand eller arm.

Domaren ska ta hänsyn till följande:
* handens rörelse mot bollen (inte bollens rörelse mot handen)
* avståndet mellan motspelaren och bollen (oväntad boll)

Vem kan med beaktande av detta se någon som helst anledning att blåsa straff i denna situation:

https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/elQq9/straffen-som-uppror-nordirland-lojligt

Stackars Nordirland.

* * *

I veckan väntar också en kvalrysare till allsvenskan för Trelleborgs FF mot Jönköping.

Det är fjärde gången TFF är inblandat i ett kval. Vid samtliga tre tidigare tillfällen har man gått vidare, även om det både 1996 och 1998 handlade om att kvala sig kvar.

Första gången var den 28 oktober 1984 då TFF tog sig till allsvenskan för första gången genom att besegra Åtvidaberg.

Jag har många minnen från den dagen. Bland annat när en TFF-ledare mer eller mindre tvingade alla journalister att köpa en lott i det billotteri man anordnade. En kollega på Kvällsposten (som inte är med oss längre) skyllde på att han inte hade några pengar på sig.

Den ursäkten godtogs inte utan han fick snällt låna ihop nödvändigt belopp till en lott.

Och vann bilen.

Sån tur behöver Sverige i kväll.

Annonser

Osse va de månda

november 6, 2017

Måndagar har rykte om sig att vara ”dagen efter”. Såtillvida är denna dag inget undantag, mer än att det fysiska efterspelet saknas. Söndagens guldfirande med MFF sitter naturligtvis i ändå.

Baksmällan består möjligen i att det nu är fem månader till nästa allsvenska match. Fem månader! Vi har världens längsta säsongsuppehåll i det här landet.

VM-playoff mot Italien, Östersund i Europa League och TFF:s allsvenska kvalmatcher kan möjligen hålla abstinensen borta ett tag till. Men sen…

* * *

Firandet på Swedbank stadion fick naturligtvis sin höjdpunkt när Zlatan Ibrahimovic kom in och delade ut pokalen till MFF:s lagkapten Markus Rosenberg.

Ett på förhand givet klimax, men som ändå i stor utsträckning tog glansen från dem som utfört prestationen, alltså spelarna.

Ingen skugga dock på Zlatan som drog sig tillbaka när han utfört sitt uppdrag. Och fick sedan vara med på runt 150 selfies innan han lämnade banan.

Och, enligt Kvällsposten, bekostade Zlatan själv sin tur till Malmö. Det talas om 200 000 kr för en privatjet från Manchester.

Det har gått bra för grabben från Cronmans väg på Rosengård.

Jag har för övrigt också bott på Cronmans väg. Men där slutar alla liknelser.

* * *

Fast det saknades en man för att firandet skulle nått de riktigt himmelska höjderna. Bosse Larsson vägrar envist att uppträda i någon form av officiella sammanhang.

Tänk att få Bosse och Zlatan tillsammans. En sådan händelse är vi många journalister som har drömt om, men det lär stanna vid det.

Många har försökt jämföra Bosse och Zlatan. Mycket kan diskuteras, men som MFF:are skiljer det astronomiska avstånd.

Bosse spelade för MFF i 16 allsvenska säsonger. Zlatan kom totalt upp i åtta allsvenska matcher från start.

Under några år gick Bosse på Kirsebergs inbyggda realskola.

Jag har också gått på Kirsebergs inbyggda realskola. Men där slutar alla liknelser.

* * *

I bakgrunden var avslutningsmatchen mot Häcken också ett inlägg i debatten som spelsäsonger i Sverige.

Underlaget på Swedbank stadion var undermåligt den 5 november. Med omläggning till höst-vår innebär det att man måste förlänga säsongen både på våren och på hösten.

Höst-vår innebär per automatik konstgräs. Hoppas förespråkarna har det klart för sig.

* * *

Precis innan avspark på MFF-matchen kunde jag i min mobiltelefon (teknikens under) följa slutet av finalen av TV-pucken. Då Skåne gjorde det avgörande målet och vann med 5–4 över Ångermanland.

Det var första gången på 28 år som Skåne tog hem slutsegern.

Bara två gånger har Skåne tidigare vunnit. 1987 då Jörgen Jönsson ingick i laget och 1989 då hans lillebror Kenny Jönsson tillsammans med bland annat Jesper Mattsson stod som segrare.

Jag vet inte om det ska ses som en styrka, att i den skånska truppen kom 11 från Malmö Redhawks och 10 från Rögle. Endast Tor Ehnrot från Pantern var avvikare.

Det handlar om 15-åringar som till en del värvats från de mindre klubbarna i distriktet. Kanske det hade varit bättre om de fått stanna ett tag till i sina hemorter. Men då hade det kanske inte blivit TV-puckseger. Myntet har två sidor.

* * *

Det skrivs och talas mycket om Östersund numera. Som att de skulle vara några fenomen som vi aldrig tidigare upplevt i svensk fotboll. Jag vet inte om man kan kalla det fartblind, men något ditåt.

De kom på femte plats i allsvenskan, 14 poäng efter Malmö FF.

Östersund har gjort formidabla matcher i Europa League, men är fortfarande långt ifrån de insatser som både MFF och IFK Göteborg svarat för tidigare.

Jag minns för några år sedan då en skribent, efter att Zlatan avgjort El Classico, talade om att det var det främsta som hänt i svensk fotboll. Att det förekommit VM-, EM- och OS-medaljer tidigare var liksom inget att ta hänsyn till.

Ungefär där befinner sig omdömena om Östersunds framfart.

Därmed inte sagt annat än att det är en fröjd att se dem spela hemma på konstgräset på Jämtkraft arena.

* * *

Råkade häromkvällen komma in på tv-sändningen från en professionell stortävling i dart.

Helt fantastiskt. Inget siktande, utan pang på rödbetan och väldigt ofta maximal utdelning nästan varje gång. Tre pilar i trippel-20.

Ännu mer imponerande var deras förmåga att räkna. De visste direkt vad som krävdes för att gå ut. Där hade man inte en chans att hänga med.

Dock inte av samma skäl som när jag för några år sedan gjorde reportage om dansk idrott. Och vid ett tillfälle besökte en match i dart i någon källare i utkanten av Köpenhamn.

En spelare stack ut och var helt överlägsen. Men, som en lagkamrat konstaterade:

– Han är alltid suverän i början, men sedan efter en sju-åtta öl tappar han betänkligt.

Danskt gemyt kallas det. I Sverige är all alkohol förbjuden.

Bob Houghton 70 år

oktober 30, 2017

En vårdag 1974 fick Malmö FF en 26-årig tränare. Ja, räkna själva, för i dag fyller Bob Houghton 70 år.

När han tillträdde var han således yngre än flera av spelarna. Krister Kristensson, Bosse Larsson, Harry Jönsson och Puskas Ljungberg var alla äldre än sin tränare.

I historieskriv-ningen står det ofta att det var ett djärvt grepp av Eric Persson att anställa en så ung tränare. Det är en sanning med modifikation.

Det var i själva verket Börje Lantz som fått i uppdrag av Hans Cavalli-Björkman (då vice ordförande) att hitta en engelsk tränare. Via det engelska förbundet hittade man Robert Douglas Houghton, som då var verksam i Sydafrika.

Sedan presenterade man förslaget för Eric Persson och lät honom stå för beslutet.

* * *

Bob visste inte mycket om Malmö. Så när han och fru Nerise första gången kom med flygbussen till Centralen haffade man en taxi och bad att få bli körda till Hotell Savoy.

För icke Malmökunniga ska berättas att det ligger tvärs över gatan.

* * *

Under några dagar skulle han stifta bekantskap med klubben och stan. I en intervju jag gjorde med honom – och som sedan har spritts av många – berättade han om när han satt på MFF:s dåvarande klubblokal på Södra Förstadsgatan och såg på en engelsk ligamatch på Tipsextra.

Då reste sig plötsligt Eric Persson och skruvade bort färgen så att tv-bilden blev i svartvitt.

En mycket förvånad Bob Houghton fick då förklaringen att Leeds för dagen spelade i gula tröjor och något sådant ville inte Eric veta av.

* * *

När jag gjorde min första intervju med Bob i någon träningsmatch kallade han en av de blivande allsvenska motståndarna för ”ej, aj, kej” – AIK på engelska.

De svenska språkkunskaperna bättrade han snabbt, men berättade att den första hela meningen han lärde sig var:

– Opp med flaggan för jävelen.

Det var kamraten på ledarbänken Egon ”Todde” Jönsson som ständigt upprepade den frasen till linjedomaren när han ansåg att en motståndare var offside.

Då hade Bob introducerat sin nya spelstil med press på bollhållaren, push-up och vad det nu hette. Allt för att minimera motståndarnas spelyta.

I målet stod Janne Möller som var en ytterst lovande handbollsspelare och hade suveräna utkast. Men det blev slut med det. Bollen skulle sparkas så långt som möjligt mot motståndarmålet.

– Risken för baklängesmål är mycket mindre om bollen är på deras planhalva, var Bobs filosofi.

* * *

Efter ett år flyttade Bob Houghton till ett nybyggt hus i Höllviken och vi kom att bo väldigt nära varandra. Med på flytten följde även en katt som jag fick nöjet att se till under vintern när paret Houghton var i Sydafrika.

– Världens dyraste katt, påstod Bob.

Men det hade inte så mycket med härstamning att göra. Katten införskaffades under den första tiden i Malmö då Bob och hans hustru bodde i en lägenhet på Lorensborg.

Katten fann sig dock inte riktigt till rätta utan flydde genom att hoppa ut genom fönstret.

Problemet var att lägenheten låg på sjunde våningen. Och det kostade sedan en halv förmögenhet i veterinärkostnader att få katten i normalt skick igen.

* * *

På fotbollsplanen blev det framgångar direkt. Med Bob som tränare gick de gamla uvarna, Krister Kristensson och Bosse Larsson, en ny vår till mötes. Bobs filosofi att all träning skulle bedrivas på fotbollsplanen gav ny glädje och motivation för grabbarna som var vana vid långa löprundor i Pildammarna.

Samtidigt med Bob kom Thomas Sjöberg till klubben från Eskilsminne. Egentligen som sänd från himlen, eftersom Thomas var en perfekt target-player, en bollmottagare i anfallsposition på långpassningarna. Och det passade perfekt in i Bobs spelidé.

MFF vann allsvenskan både 1974 och 1975 och sedan även 1977 – sistnämnda ledde till spel i Europacupen och så småningom dess final.

* * *

Under hela Bobs tid i MFF var Hans Cavalli-Björkman ordförande i MFF (vice det första året). Och det var en hård och bestämd man.

Bob var vid tiden långt ifrån överbetald. Han hade en årsinkomst som bara når till drygt hälften av vad dagens tränare har i månaden.

Så Bob föreslog för Cavalli att han kanske skulle kunna tänkas lägga på lite i smyg. Svaret blev kort och klart från MFF-ordföranden:

– I Malmö FF har vi inga svarta pengar.

I stället gav han Bob rådet att investera i fastigheter och konst.

Deras förhållande provades också på vintern 1978. Jag hade fått förmånen att följa med MFF-truppen på semesterresan till Florida. Under ett par dagar saknades Bob och Nerise på hotellet. Jag lyckades då ta reda på att Bob hade varit i Minnesota och diskuterat ett kontrakt.

Självfallet rapporterade jag om det i Sydsvenskan. Men på den tiden var det svårt med kommunikationerna, så övrig media fick vänta.

De stod i stället och väntade när vi kom hem till Malmö.

När Bob förklarade läget för Cavalli var svaret lika kort som vanligt.

– Avtal är avtal. Det gäller fortfarande.

Så Bob tvingades stanna i Malmö. Det var alltså vid en tidpunkt då MFF kvalificerat sig för kvartsfinal i Europacupen. Bob lade sedan upp ett förberedelseschema för truppen med många matcher utomlands. Och det ledde ända till finalen och naturligtvis stor uppmärksamhet för Bob.

* * *

Det dröjde dock drygt ett år efter Europacupfinalen innan Bob lämnade MFF. Då hade grekiska Ethnikos kommit med ett drömbud.

Jag minns att när jag skulle göra avskedsintervjun så bjöd han in mig i bastun i MFF:s omklädningsrum för att vi skulle sitta lite avskilt.

Kanske var jag lite reserverad till att Bob skulle lämna MFF, men då tittade han mig djupt i ögonen:

– Hokan, du fattar inte hur mycket pengar det handlar om.

Det blev början till drygt 30 år som tränare runt om i världen, bland annat var han tillbaka i MFF 1990–92.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bob_Houghton

* * *

Under åren utomlands var Bob förbundskapten i tre länder: Kina, Uzbekistan och Indien.

Dessutom är det hans fotbollsfilosofi som lett flera andra till förbundskaptensjobbet. Framför allt Lasse Lagerbäck är en arvtagare med framgångar i både Sverige och Island. Dessutom var det Bobs tänkesätt som fick Sven-Göran Eriksson att bli en duktig tränare och förbundskapten i Bobs hemland England.

– Han nämnde mig när han tillträdde, men annars har jag inte hört så mycket, säger Bob.

Och hans inflytande på Roy Hodgson, även han förbundskapten i England, är omvittnat. Själv minns jag ett besök hos Bristol City när Bob blivit manager. Då tog han dit Roy som assistent. En av Roys uppgifter var att flytta koner på träningarna. Mycket har förändrats sedan dess.

* * *

Bobs sista tränaruppdrag var med Indiens landslag. Jag var och besökte honom i Barcelona 2009 när han var där på ett flera veckor långt träningsläger. Väderomständigheterna i Indien tillät inte träning sommartid. Det var för varmt.

2011 fick det vara nog. Bob sade upp sig och flyttade till ett pensionärsliv i Kapstaden i Sydafrika, fru Nerises hemland.

Om de har katt vet jag inte.

Osse va de månda

oktober 23, 2017

Äntligen. På lördag händer det. Alpina världscupen startar. Damernas storslalom i Sölden. Det är den första av totalt 80 deltävlingar innan det är över i mitten av mars. Givetvis kommer SVT att följa samtliga tävlingar och förgylla våra förmiddagar.

Sen längdkasningen om en knapp månad.

Och till råga på allt så införs vintertid på lördag natt.

Det är långt till påsk.

* * *

Förra veckan utlovade jag att inte betala 299 kr för att se boxningsmatchen mellan Cecilia Brækhus och Mikaela Laurén på tv. Det löftet höll jag.

Men ett feltryck på fjärrkontrollen – och poff hade jag beställt matchen. Dock till en kostnad av 499 kr.

Inte en chans att ångra sig.

* * *

Uppsnacket till matchen sköttes dock gratis på TV3. Innan matchen utlovade expertkommentatorn Anthony Yigit att Laurén skulle vinna.

Även om vi i dag vet resultatet kan man fråga sig hur i helskotta Viasat kan hålla sig med en så okunnig person som kommentator. Och efter matchen lovordade han Laurén – när hon stod i närheten – hur fantastisk person hon är.

Redan i samband med Erik Skoglunds match var kritiken hård mot Yigit. Han har aldrig ett enda dugg att tillföra sändningen. Den gången var till och med de som i vanliga fall går boxningens ärende upprörda.

Som tur var kunde Malmöboxaren Maria Lindberg någorlunda balansera åsikterna.

Men ingen aktiv proffsboxare skulle stå och kritisera en kollega. Bort med det, eftersom det inte ger något av värde.

* * *

Och Mikaela Laurén var helt chanslös. I eftermälena vill man framhålla att hon var bra med i de första ronderna.

I själva verket förlorade hon poängmässigt varje rond fram till knocken. Att Laurén träffade Cecilia Brækhus någon enstaka gång tas som intäkt för att hon hade chansen. Nej, nej, inte skuggan av en chans.

Märkligt nog är det inte många som uppfattade att Laurén var på väg ner för räkning efter en högerträff från Brækhus, men det var den som öppnade för den avgörande vänstern.

https://www.youtube.com/watch?v=L4WM5ji-Qk4

Mikaela Laurén förstår inte ens vad domaren säger när han räknar. Redan där borde matchen ha brutits.

Därför är det bara patetiskt när Mikaela efteråt påstod att hon hade velat fortsätta. Hon visste tydligen inte vad som hade hänt. Att hon fått sig en rejäl smocka som skickade henne in i ett töcken, som tydligen satt i.

* * *

Frågan är vad som nu kommer att hända med Mikael Laurén. Nu får hon svårt att snacka till sig en stormatch till.

Och någon returmatch mot Klara Svensson lär det inte bli.

Jag är lite förvånad att ingen uppfattat att Klara Svensson har bestämt sig för att avsluta karriären.

Fast vi får vänta lite på den officiella bekräftelsen.

* * *

Proffsboxning är speciell. För att utnyttja min surt förvärvade entrékostnad ville jag så klart också se förmatcherna.

Bland annat norrmannen Anders Eggan. Han gjorde proffsdebut och ställdes i sin första match mot en boxare som gått 59 matcher!

Men matchlista är en sak, verkligheten en annan. Av de 59 matcherna hade engelsmannen Lewis van Poetsch förlorat 53.

Han var med andra ord en kringresande slagpåse. Vilket inte minst understryks av att detta var hans sjätte match på två månader. Han hade förlorat alla. Även mot norrmannen.

Men Lewis van Poetsch ger inte upp. Redan är två matcher inbokade den närmaste tiden.

* * *

Allsvenskan i fotboll ska slutspelas trots att den redan är avgjord. MFF har tagit sitt 20:e SM-guld och jag har upplevt 15 av dem. Någon räknar hur många guld MFF tagit under deras livstid. Det gör inte jag, eftersom inte ens det kan få mig upp till full pott.

* * *

Dessutom ägnar sig några åt rena töntigheterna. Till exempel att MFF skulle jaga den största segermarginalen någonsin.

1949/50 vann MFF allsvenskan med 15 poängs försprång till Jönköping.

Men det motsvarar med trepoängssystemet 23 poäng. Och det är dagens MFF inte ens i närheten av.

Dessutom var den gamla noteringen efter 22 omgångar, numera har man 30 omgångar på sig.

* * *

Så här års börjar också spekulationerna vem som ska få Guldbollen. Hade Zlatan hållit sig hel över Europa League-finalen så hade det varit klart. Men nu får han det svårt.

Och det ska vara en svensk spelare. Om det gällt allsvenskans bäste spelare hade det varit enklare.

Anders Christiansen.

Osse va de månda – igen

oktober 16, 2017

Det här är verkligen en brytningstid. Om två veckor går vi över till vintertid. Den stora frågan är förstås: Kommer MFF att säkra det allsvenska guldet innan dess.

Den enda återstående chansen är i kväll, för sedan spelas de två sista omgångarna när den mörka årstiden tagit över och nederbördskasarna dominerar i tv-tablåerna.

* * *

Jag uttrycker mig ytterst försiktigt i prognosen inför kvällens MFF-match mot Norrköping. Och gör det i kraft av erfarenhet och visdom (stryk det ej tillämpliga).

För min generation är nämligen Norrköping antagonisten nummer ett. Även om det faktiskt är en nedärvd inställning.

Under elva säsonger, 1943–53, byttes Norrköping och MFF om att vinna allsvenskan. Norrköping sex gånger, MFF fem. Dessa år var jag dock inte medveten om. Mitt fotbollsintresse väcktes året därpå, vilket innebar att det tog 12 år innan jag fick uppleva ett MFF-guld. Men det är en annan historia.

* * *

I sista omgången på våren 1956 möttes lagen i en direkt avgörande seriefinal i Norrköping. MFF tog ledningen med 1–0 genom Jan Ekström. Men Norrköping vände och tog hem guldet. Noterbart är det otroliga publikrekordet 31 737 åskådare.

Den matchen följde jag emellertid i Folkets Park. I högtalarna gick det ut ett referat per telefon. Högtalarna var placerade vid Blomsterloggian, tror det hette så. Där spelade i vanliga fall Gino Filippini på sin cello med sin kvintett eller hur många de var.

Gino Filippini var samtidigt Sveriges förste fotbollsagent. Inte i dagens betydelse, utan snarare arvoderad talangscout för klubbar i sitt hemland Italien.

Det var ett flertal spelare – företrädesvis från MFF – som fick proffskontrakt i Italien med Filippinis hjälp.

Just detta år – med tre omgångar kvar – förmedlade Filippini så att Bengt Lindskog blev proffs i Udinese. Några transferfönster fanns inte då.

Med påföljd att MFF, som då ledde serien, förlorade de två sista matcherna och Norrköping gick förbi. Allt var Filippinis fel.

(Lagbilden här intill är tagen på våren när Bengt Lindskog fortfarande var med, men inte Jan Ekström.)

* * *

I Norrköping var MFF-hatet utbrett. Jag gillar inte ordet, men det var nästan adekvat.

Framför allt minns jag den 6 maj 1979 när jag – som reporter – fick uppleva den sämsta domarinsats jag någonsin sett.

Datumen har jag googlat fram, men minnet är kristallklart. Tore Cervin skulle nicka in MFF:s ledningsmål ensam med målställningen – då fick han en knuff i ryggen som gränsade till allmänt åtal. Men domaren friade.

Varpå Cervin naturligtvis protesterade våldsamt och blev varnad. I den andra halvleken blev Cervin till och med utvisad för ”olämpligt uppträdande”.

Och det värsta var att på Norrköping gnällbänk (precis till vänster om pressläktaren) satt Gunnar Nordahl, Åby-Ericson med flera och jublade. Norrköping vann med 1–0.

Norrköpingshatet hade då även ett starkt inslag av avundsjuka, eftersom MFF vid detta tillfälle nyligen hade kvalificerat sig för Europacupfinalen.

* * *

Tränare för MFF den gången var Bob Houghton. Han hade inga höga tankar om Idrottsparken i Norrköping.

Det berodde på att trots alla framgångar med MFF gick det inte så bra i bortamatcherna mot Norrköping.

Bob var där totalt tio gånger med sitt MFF. Inte en enda gång blev det MFF-seger!

Sista gången var 1991 när vi tillsammans lämnade Idrottsparken. Och Bob tittade sig om och utbrast argt:

– I’ll burn this fucking place.

Jag tror inte det behöver översättas, eftersom det är ord som ingår i det tidiga inlärandet hos dagens ungdom.

Nu behövde Bob aldrig gå så drastiskt till väga. Numera är Idrottsparken ombyggd och kallas Östgötaporten. Vad det nu kan ha för betydelse.

* * *

Som ett litet kuriosa kan nämnas att Roy Hodgson var betydligt framgångsrikare vid sina Norrköpingsbesök.

Vid de sex tillfällen som han ledde MFF där blev det fem segrar, varav en SM-final.

* * *

På lördag är det boxning igen. Cecilia Brækhus mot Mikaela Laurén.

Jag är beredd att sticka ut hakan (!) och kalla det en mismatch. Alltså att den ene boxaren (Laurén) inte är tillräckligt kvalificerad för att gå en sådan match.

Boxning utövas med händer och fötter, inte munnen. Mikaela Laurén har snackat till sig den här matchen. Och det måste vara ett tecken på damboxningens smala topp.

Det var tveksamt redan när Klara Svensson fick chansen – och hon hade ändå utklassat Laurén.

Tydligen går det inte att lura folk hur mycket som helst, inte ens norrmän. Intresset för galan utanför Oslo är mycket lågt och det rapporteras risk för en halvbesatt hall.

Vill man se matchen på tv så finns det en möjlighet på Viasat. Förutsatt att man har kanalen för 519 kr/månad, enligt prislistan, så är detta en pay-per-view-match. Då måste man lägga upp ytterligare 299 kr för att se matchen.

Glöm det.

Osse va de månda

oktober 9, 2017

Det är tuffa tider nu. Med VM-kvalet, alltså. Under en veckas tid är det matcher varje kväll. Och viktiga sådana i det här skedet när det hela ska avgöras.

Danmark är klart för playoff och det kan vi väl säga att Sverige också är.

Och jag såg på dansk tv att man där helst av allt vill möta Sverige. Inte minst för att man vill ha revansch från senast när Sverige tog platsen i EM-slutspelet.

En anledning till det danska intresset är att man nu slipper Zlatan Ibrahimovic, som ju ensam sköt Sverige vidare med sina tre mål i de två matcherna förra gången.

* * *

Det var partiledardebatt i tv i söndags. Mycket av det gamla vanliga käbblet. Framför allt blir jag uttråkad varje gång någon talar om hur det var när andra sidan hade makten.

Noterade dock att kommunisten Jonas Sjöstedt använde vi-form när han talade om regeringen. Och det är inte utan att han kan ha fog för det så länge Stefan Löfven går i hans koppel.

Det måste dessutom ha varit roligt för Gustav Fridolin att få umgås med vuxna.

* * *

Intresset för det svenska landslaget i fotboll skulle mer eller minde halvdö när Zlatan bestämde sig för att sluta.

Trodde man och så kom det 50 022 åskådare till en match mot Luxemburg! Publikrekord för Friends.

Publikrekordet för svensk idrott håller fortfarande Ingemar Johansson. Det var 53 614 åskådare på plats på Ullevi när han knockade Eddie Machen i den första ronden 1958.

Den sämsta publiksiffran någonsin hävdar jag är från november 1979. När MFF mötte Asunción från Paraguay i världscupfinalen (!) hemma på Malmö stadion kom det 4 811 åskådare.

* * *

Man kan reta sig på mycket, även skitsaker. Själv blir jag ytterst irriterad när jag på film ser någon röka. Och det är alldeles uppenbart att de aldrig rökt och då kan man inte låtsas heller. Det ser bara töntigt ut.

Allra värst tycker jag det är när scenen i filmen egentligen inte kräver att skådisen röker.

Låt då bli ciggen så jag kan slippa blodtryckstoppar.

* * *

Sverige möter Nederländerna i VM-kvalet i morgon. Mitt första fotbollsminne av en landskamp var mot just Holland (jo, vi var så obildade på den tiden att vi benämnde saker och ting vid dess rätta namn).

Det var den 19 maj 1954 och jag följde matchen via Lennart Hylands radioreferat.

Sverige vann med 6–1 med bara skånska målskyttar. Kajan Sandell, Henry Thillberg och Sven-Ove Svensson (HIF) blev alla tvåmålsskyttar.

För min del var det ett nymornat fotbollsintresse, eftersom jag månaden innan hade sett min första fotbollsmatch över huvud taget.

* * *

20 år senare, vid VM-slutspelet i Västtyskland 1974, såg jag Holland på riktigt. Denna gång på plats i Westfalenstadion i Dortmund. Och jag fick se Johan Cruyff live. Sverige klarade 0–0 sedan Björn Nordqvist lyckats neutralisera Cruyff.

Men i minnet har det etsat sig fast hur Cruyff fick en stenhård passning, som han bara dämpade på foten samtidigt som han lättade bollen till en medspelare. Det var ett rent konststycke med den tidens boll.

* * *

En annan fotbollsspelare av det sevärda slaget var Jan ”Nana” Ekström i MFF. Han fyller 80 år på onsdag. Mest omtalad för att han fick landslagsdebutera mot England 1956 som den näst yngste någonsin. Det förekommer olika uppgifter om Nanas ålder vid det tillfället. Men han var 18 år, 7 månader och 5 dagar gammal.

På dagen jämngammal med Nana är för övrigt Bobby Charlton, Englands storstjärna under många år och världsmästare 1966.

* * *

Jag ser med glädje Vem vet mest i tv på kvällarna. Men när det kommer en ljudfråga, alltså att man oftast ska berätta vem som sjunger, är jag chanslös.

Då kopplar jag av för jag har inte klarat någon sådan sedan de spelade Nordsjön med Harry Brandelius för tre år sedan.

Men den frågan klarade inte den tävlande. Hur obildad får man vara?

Osse va de månda – igen

oktober 2, 2017

Det här är den tiden på året då sommar- och vintersäsongerna går in i varandra. Följaktligen är det på gott och ont. Fotbollens slutspurt är alltid intressant, men dessutom ger det en föraning om att det snart kommer att kasas på nederbörden igen.

Ibland kan det till och med vara svårt att välja. Som i lördags när det var Skånederby i ishockey på en kanal och allsvensk fotboll på en annan. Eftersom sommar-tv nyligen plockats in för vinterförvarning gick det att lösa. Se båda matcherna.

Och jag ångrar inte att jag valde ishockeyn, Rögle–Redhawks, på den stora tv-skärmen. Då var för en gångs skull den allsvenska fotbollen, Eskilstuna–Jönköping, av mindre intresse.

I fortsättningen kommer det dock att bli annorlunda. Allsvenskans sista fyra omgångar går före allt.

* * *

Fast mycket av lördagsmyset förstördes av inkommande information om vad som tilldragit sig i Malmö tingsrätt.

Och då finns fyra anledningar att irritera sig, bli besviken och kanske till och med förbaskad.

* * *

Det var en 22-årig ghanan som spelar i Malmö FF – och uteblivit från veckans träningar – som anhållits för våldtäkt. Så skrev de flesta medier, kanske med lätt överdrift.

Ungefär som att anonymisera ”en ärkebiskop från Uppsala”. Alla förstod ju vem det var på den beskrivningen.

Till min stora överraskning – och glädje – var det Sydsvenskan som visade tänderna. Och skrev ut namnet på Kingsley Sarfo.

Tanken att ingen ska behöva springa gatlopp för något vederbörande kanske inte är skyldig till, är god. Men den regeln skrevs på den tiden det inte fanns digitala kommunikationsmedel. I dag hade namnet varit ute direkt, även utan Sydsvenskans inblandning.

* * *

Den andra punkten är hur lite man i media och bland allmänheten, kan om den rättsliga processen.

Polisen griper.
Åklagare anhåller.
Domare häktar.
Domstol dömer.

Där var Sydsvenskan sämst. I en rubrik på förstasidan påstår man ”MFF-spelare häktad – misstänkt för våldtäkt”.

Han var alltså i det läget anhållen och begärd häktad. Något som sedan aldrig blev av.

* * *

Tredje punkten är juristerna, som beslutat att allt sexuellt samröre med underåriga ska betecknas som ”våldtäkt”. Säkert för att understryka det allvarliga i brottet.

Men i och med att ”våld” är en del av ordet får den breda allmänheten en felaktig uppfattning. Det finns gott om träskallar där ute.

* * *

Sistnämnda ger upphov till ren pöbelstämning på sociala medier. Riv kontraktet! Skicka hem honom! Alltså med tanke på hans anställning i Malmö FF och hans afrikanska ursprung.

Inget av detta är möjligt, vilket tydligen många inte fattat.

Kingsley Safro har inte, om han nu skulle dömas, begått ett tillräckligt grovt brott för att det ska finnas laglig grund för ett avskedande.

Inte heller finns utvisning med på straffskalan.

Framför allt är han inte dömd ännu.

* * *

MFF sitter således i en rävsax. Man har stängt av Safro tills vidare. Men vad innebär det?

Jo, att man kan hindra honom från att spela och träna med MFF – men måste fortsätta betala ut hans lön på drygt 100 000 kr i månaden.

I fyra år framöver! Det innebär att det kostar MFF totalt 6,5 miljoner kronor om jag använder Bolagsverkets uträkningsmall korrekt.

Nu kommer det naturligtvis inte att gå så långt. För att undvika finns det tre möjligheter:

1) Låta honom spela ut kontraktet, 2) Försöka sälja honom till en utländsk klubb och få igen en liten del av kostnaden, 3) Nå en personlig överenskommelse.

Under alla omständigheter kommer det att bli dyrt för MFF. Och en liten varning, att man börjat få rikemansfasoner med Champions League-pengarna.

* * *

Malmö har också varit centrum för politiken den gångna veckan. Centerpartiet hade sin stämma i Malmö Live.

Och man bestämde hitan och ditan. Annie Lööf utlovade 4 miljarder kronor ytterligare till förbättrat järnvägsnät.

Det kan vara lätt att lova, för Annie Lööf och andra centerpartister vet mycket väl, att de aldrig kommer i sådan ställning att det löftet kan infrias. Inte ens i en eventuell borgerlig regering kan hon få igenom det.

Men hade hon tagit hjälp av Sverigedemokraterna hade det funnit en chans.

Fast det alternativet är inte heller speciellt troligt.

Osse va de månda

september 25, 2017

Här va de höst! Här va de höst!

Minnesbild från barndomen. Då någon satte upp en familje-pyris och sedan fick in massor med kulor.

Familjepyris påstod av fyra kulor och hade den egenskapen att om någon lyckades pricka, fick han i stället sätta upp pyrisen. Och kunde hösta in.

Andra satte upp en 15-pyris, men då fick man bara de kulor man slog ner.

Ibland räckte det med bara en kula, men då måste det vara en glara eller nickis.

Klart som korvspa?

* * *

Kommer ni ihåg att 63 miljoner amerikaner röstade på Donald Trump i presidentvalet? 63 miljoner!

Många ångrar sig säkert nu. Inte minst sedan han gett sig på idrotten och krävt att idrottsmän som inte står upp under nationalsången ska få sparken.

För att förstå det måste man komma ihåg att i USA är man väldigt nationalistisk. Alla matcher i de stora proffsligorna i basket, baseball, amerikansk fotboll, ishockey och säkert någon till, inleds med den amerikanska nationalsången.

Jag har inte fattat vitsen. Det var dock bara några år sedan som samma sak infördes i Sverige. Under flera år började alla elitseriematcher i ishockey med Du gamla, du fria. Meningslöst. Ingen sjöng med. Utom Malmöpubliken som på sista raden klämde i med ”Ja, jag vill leva, jag vill dö – i Skåne!”

Även HIF höll på med den dumheten, men i Helsingborg har man heller aldrig varit speciellt uppfinningsrik när det gäller matcharrangemang.

När tidigare i år cupmatchen i andra omgången mellan Trollhättan och MFF inleddes med nationalsång, var det i högsta grad malplacerat.

Däremot ger det en extra stämning inför landskamper. Men då är det nationer som tävlar mot varandra. Den som en gång upplevt kören i Parken i Köpenhamn när man sjunger ”Der er et yndigt land”, glömmer det aldrig.

Även när det gäller svenska mästerskap i individuella idrotter kan det vara trevligt att börja dagen med nationalsången. På SM i simning gjorde man alltid det, åtminstone så länge jag var med.

* * *

Jag retar mig alltid när reportrar i tidningar, radio och tv inte förklarar även det enklaste. Under den tyska valvakan i går hörde jag säkert ett tiotal gånger att man talade om en eventuell ”Jamaicaregering”. Utan att förklara vad det var. Det är klart, nu kan vem som helst googla fram förklaringen:

”Jamaicakoalition – kallad så på grund av partiernas färger, svart, gul, grön, som Jamaicas flagga – med CDU/CSU, liberala FDP och De gröna.”

I Tyskland vill man nämligen ha en koalitionsregering som har parlamentariskt stöd (för att begränsa invandrarfientliga AfD:s inflytande).

Vid motsvarande läge i Sverige – Sverigedemokraterna och AfD fick båda 13 procent av rösterna – gjorde man i stället Decemberöverenskommelsen.

Och vi fick en minoritetsregering som var beroende av både grönkålsmaffian och kommunisterna. Samt att alliansen avstod från att ha synpunkter.

Något mer korkat har väl aldrig förekommit i svensk politik. Åtminstone får man hoppas det.

* * *

Ett invandrarproblem som jag inte sett ha uppstått, men som kan vara här när som helst:

Hur gör vi med de ensamkommande pojkar (för det är väl nästan bara pojkar) när de vill börja idrotta?

Alltså den del som sannolikt är äldre än vad de uppger. Ska 20-åringar spela i pojklaget, eller möjligen juniorlaget, där åldersgränsen är 16 respektive 18 år.

Jag har inget svar, mer än att det är orättvist mot dem som verkligen har rätt ålder.

I den åldern betyder varje år mycket för utvecklingen.

* * *

I lördags boxades Erik Skoglund mot Callum Smith. Jag såg inte matchen, eftersom jag inte är beredd att lägga 500 kr för att titta på en match i tv.

Enligt trovärdiga källor utgjorde de svenska tv-kommentatorna en extra hejarklack. Jag har skrivit om det förr, att andra boxare inte kan bedöma sina kamrater på ett trovärdigt sätt.

Denna gång var det tydligen Anthony Yigit och Mikaela Laurén som betraktade engelsmannens poängseger som stöld. Ja, till och med att det hade att göra med att det var engelska domare.

Men det var det inte, så mycket hade man inte orkat ta reda på. Det var en engelsk domare och han var den som hade minst segermarginal till Smith, 116–112. De neutrala, en mexikan och en amerikan, hade 117–110 respektive 117–111 i engelsmannens favör, vilket är väldigt klara siffror.

Osse va de månda – igen

september 18, 2017

Kanske den sista sommardagen. Därför har överkommandoran beordrat verksamhet utanför hemmet.

Detta till trots har jag lyckats smyga undan en stund.

* * *

Jag vet inte hur många gånger jag påpekat hur viktig Anders Christiansen är för MFF. Nu har även de professionella tyckarna börjat inse det.

Därför var det naturligtvis ett glädjebud när MFF förlängde kontraktet med Christiansen i ytterligare fem år.

Men det var dyrt. Det vågar jag påstå utan att ha någon närmare insyn i affären.

Fast det var värt varenda krona. Dock betyder det på intet vis att Anders Christiansen kommer att spela i MFF ytterligare fem år. Däremot ska det öppnas stora pengapungen om någon utländsk klubb vill ha honom.

Min förhoppning, för jag vågar inte vara säker, är att Anders Christiansen spelar i MFF hela nästa säsong också. Sedan försvinner nämligen möjligheten till ”artistskatt” som utländska spelare kan åtnjuta i tre år.

* * *

Danmark var en föregångare när det gäller att ge utländska spelare skatterabatt. Det är en forskarskatt som kan tillämpas även på fotbollsspelare. Det innebär att man bara betalar 25 procent i skatt, men dessutom kan ha fri kost och logi utan skattepåslag. En svensk, som tidigare varit förbundskapten i Danmark, räknade om det till 15 procent i skatt på bruttointäkterna.

Och jag läste i veckan att Danmark även öppnat för skattelättnader för danska spelare. De som varit utomlands i tio år kan vända hem och då bara betala 26 procent i skatt.

En som utnyttjat den möjligheten är handbollsspelaren Jesper Nøddesbo. Efter tio år i Barcelona återvänder han nu till Bjerringbro-Silkeborg i den danska ligan.

Förutsättningen för att utnyttja skatterabatten är att man tjänar minst 75 000 svenska kronor i månaden.

Om Sverige haft motsvarande regel hade Zlatan Ibrahimovic kunnat återvända med skattelättnad, eftersom han nu varit utomlands i 17 år.

* * *

Apropå Zlatan. I dagens kommenderingar ingick även ett studiebesök på Malmö Live. Där ingår Clarion Hotel med Zlatansviten på översta våningen. 100 kvadratmeter för 10 000 kr per dygn kostar det den som vill hyra den.

Zlatan har dock inte bott där själv trots att han bott på hotellet vid två tillfällen.

Första gången var i samband med Champions League med Paris SG. Då tillät dock inte PSG:s säkerhetsfolk att Zlatan skulle bo någon annanstans än med övriga laget.

När Zlatan besökte hotellet i samband med ett uppdrag för Volvo var hans egen svit redan uthyrd,

* * *

I veckan misslyckades Sverigedemokraterna med att få igenom ett misstroendevotum mot statsminister Stefan Löfven.

”Löjligt, missbruk av demokratin” och liknande hojtades det högt från den socialdemokratiska sidan.

Ingenting kan vara mer korrekt. Sådant är rent trams.

Tyvärr passar det bra in i bilden av den nuvarande parlamentariska situationen, där båda sidor tror det går att regera utan att ta hänsyn till de 47 ledamöter som representerar Sverigedemokraterna i riksdagen.

Sverige kommer inte att kunna regeras på ett vettigt sätt förrän man bildar en koalition som inte behöver tänka på SD. Dit kommer vi inte med nuvarande blockbildningar.

Därför har även Jan Björklund försvunnit på min lista över respektabla politiker. Annie Lööf fanns där sedan tidigare.

* * *

Europaspel på hösten tar på krafterna och det får man betala för i allsvenskan. Så brukar det heta. Men den tankegången har tydligen inte nått ända upp till Östersund. 5–0 mot Sirius på bortaplan bara dagar efter skrällen i Europa League talar sitt tydliga språk.

MFF kan inte skylla på Europa när man på onsdag ställs mot Östersund på bortaplan. Därför kommer MFF att vinna lätt.

Nej, vänta lite. Jag har ju sedan länge sagt att MFF inte är ett topplag utan Markus Rosenberg och Anders Christiansen.

På onsdag är båda avstängda.

Osse va de månda

september 11, 2017

Hasse Alfredson död, MFF förlorade i Örebro och Rosengård spelade bort guldchansen. Kan det bli värre än gångna söndagen?

Ja, absolut.

Det är alltid tråkigt när folk dör, men Hasse Alfredson avslutade sin produktion för flera år sedan. Hans efterlämnar ett livsverk som vi kommer att prata om i evinnerliga tider.

MFF förlorade, men leder ändå allsvenskan klart.

Värst är det för Rosengård. Det är endast teoretiker som tror chansen finns kvar.

* * *

Många är de som i tv-kanalerna fått minnas Hasse Alfredson. Gemensamt för alla är att Alice Bah Kuhnke varit med.

Va i helskotta har hon att tillföra i sådant sammanhang? Inte ett dyft.

Man skulle ju vilja höra de som verkligen har haft med Hasse att göra under karriären.

Då slår det mig plötsligt. Ingen av Tage Danielsson, Gösta Ekman, Gunnar Svensson, Monica Zetterlund eller Lissi Alandh kunde komma. De sitter redan och väntar på att Hasse Alfredson skulle komma så de kan sätta upp en himmelsk revy.

* * *

Jag är tillräckligt gammal för att ha följt Hasse Alfredson från första stund. Först Mosebacke Monarki i radion och sedan revyer med början av Gröna Hund 1962.

Jag och en kompis spelade in allt med Hasse på en gammal rullbandspelare. När det så småningom blev tv-upptagningar så gjorde vi det med hjälp av att fästa bandspelarens mikrofon på tv-apparaten. Några egna bildupptagningar hade vi inte ens börjat tänka på.

Framför allt uppskattade vi Hasse för att han var en av oss. En riktig skåning. Född i Malmö. Att han sedan som sjuåring flyttade till Helsingborg kunde vi med knapp nöd acceptera.

Och vi tyckte det var jätteroligt när just det skånska accentuerades i en sketch med Lasse O’Månsson. Där den senare utbrister:

– Tig, din skånske hund.

Och Hasse replikerar:

– Varför ska vi skåningar alltid bli särbehandlade? Till och med på tågen får vi sitta i en egen avdelning. Den kallas första klass.

Det tyckte vi var roligt – för 55 år sedan.

* * *

Alla har vi väl dessutom en favorit bland alla de 1300 improvisationer med Lindeman som lär har producerats.

Fotbollstränaren Bob Lindeman är väl den som fått största uppmärksamhet, men på min lista finns den här väldigt högt upp:

https://archive.org/details/Lindeman_201312/Parkf%C3%B6rest%C3%A5ndare+Gotthard+Lindeman.mp3

* * *

Det går inte så bra för MFF just nu. En poäng på de tre senaste matcherna. Och då blir det ett jäkla liv på sociala medier. Inte alltid speciellt väl underbyggda, inte ens bland proffstyckarna.

Jag har lärt mig, att tränarna oftast har bäst koll. Inte bara för att de med största sannolikhet har ett bättre fotbollskunnande, utan för att de är med laget hela tiden.

Som den gången för många år sedan när jag frågade Tom Prahl varför han inte gjorde Brian Steen Nielsen till lagkapten. Han var ju laget mest rutinerade spelare. Kommer inte ihåg exakt vad Tom Prahl svarade, men det var något i stil med ”kolla själv”.

Eftersom detta hände under ett träningsläger i La Manga, så kunde jag följa träningarna minutiöst.

En värre gnällspik än Brian Steen Nielsen är det svårt att tänka sig. Då förstod jag hur Tom Prahl resonerade.

Det kanske finns en lika bra förklaring från nuvarande tränaren Magnus Pehrssons sida. Men jag hade väldigt svårt att förstå hur han i läget 1–1 bytte in ytterligare en mittback (Rasmus Bengtsson) i stället för en offensiv kraft som Mattias Svanberg.

Enligt ett uttalande i en tidning ansåg Magnus Pehrsson att MFF blev stabilare efter det bytet.

Där har vi olika åsikter.

* * *

I FC Rosengård har 100-årsfirandet gått trögt (det var ju 100 år sedan ursprungsföreningen MBI bildades).

* Senaste veckan har damlaget genom två oavgjorda hemmamatcher spolierat sina möjligheter till allsvenskt guld.

* Herrlaget ligger hopplöst sist i division 1.

Det var bättre förr.