Mästarnas mästare, men inte svensk mästare

Armand Krajnc blev Mästarnas mästare i SVT. Det är något han verkligen är värd.

Jag har i min karriär som ”boxningsexpert” på Sydsvenskan fått tillfälle att träffa och jobba med honom vid ett flertal tillfällen.

Men jag blir lite irriterad över att hans karriär inte beskrivs i rätt ordalag. Nu, efteråt, framställs han som en av världens bästa boxare. Så var det inte.

Armand Krajnc har aldrig ens blivit svensk mästare!

Han vara nära ett par gånger, men valde att i stället satsa på en proffskarriär i Tyskland. Och fick ett antal utvalda motståndare i början.

När han blev blev ”världsmästare” (det finns numera typ tio i varje viktklass) så var det på ett återbud. Men han tog chansen.

Själv hade jag tillfälle att vara på plats i Berlin i oktober 2000 när han försvarade sin titel mot hemmaboxaren Bert Schenk.

Eftersom jag inte sett alla matcher, kan jag inte vara alltför säker, men det måste ha varit Armands bästa match i karriären. Den dittills obesegrade Schenk fick sig en omgång i sjätte ronden så att domaren bröt matchen. I den stunden var Armand en värdig världsmästare.

Han fick försvara sin titel mot bland annat den i boxningsammanhang totalt oduglige Paulo Roberto – han blev aldrig svensk mästare han heller. Det blir man inte på typ tre amatörmatcher.

Sedan gick det utför för Armand. Bråk utbröt när han ville gå över till danske Mogens Palle och annat.  Jag var på plats när han försvarade sin titel i Köpenhamn mot Harry Simon från Namibia. Armand var aldrig i närheten av sin toppkapacitet, utan förlorade klart på poäng.

Efter några uppmjukningsmatcher fick Armand en ny titelchans mot tysken Sven Ottke i slutet på mars 2004. Ottke vann på poäng.

Armands hovreporter, Kent Hansson på Kvällsposten, har vid upprepade tillfällen påstått, att Armand gjorde en heroisk insats.

Utan att ha forskat närmare, vågar jag påstå att det var första gången i historien som domarna var så eniga i sin bedömning. Samtliga tre domare hade Ottke som segrare i ALLA av de tolv ronderna.

Armand platsar inte på topp-tio bland Sveriges bästa boxare, kanske inte ens på topp-hundra.

Men som människa och entusiast är han Mästarnas mästare.

Skandalen i boxningsvärlden

Ibland är det förvånansvärt så lite vi vet på svensk sida av vad som upprör folk på tjugo minuters tågrresa från Malmö.

Det som upprör i Danmark är just nu vad som hände i boxningsmatchen mellan amerikanen Andre Dirrell och tysk-armeniern Arthur Abraham.

Kolla själv:

Naturligtvis blev Abraham diskvalificerad. Då ska man komma ihåg, att samtliga domare hade Dirrell i klar ledning och detta hände i den elfte och näst sista ronden. Dirrell gick mot en självklar poängseger.

Det värsta var att Abraham efter matchen beskyllde Dirrell för att vara ”skådespelare”, att han bara filmade. Även efter det att han sett bilder från ”knockouten”.

Lägg märkte till att Dirrell sitter på knä, med ena handsken i canvasen när Abraham drar in en höger, som han har hela kroppen bakom.

Den här matchen ingick i vad som kallas ”Super six”, det vill säga att de sex bästa i världen i supermellanvikt möter varandra i serieform.

En av de sex är dansken Mikkel Kessler. Han fick kommentera matchen i danska TV2  och även han var tveksam till om inte amerikanen ”filmade” lite.

I så fall ”filmade” han hela vägen till sjukhuset, där det dock konstaterades att det inte rörde sig om en hjärnskakning.

Två poäng sämre än förra året

Tre spelade matcher och MFF har sju poäng. Det är två sämre än förra året!

Så kan man naturligtvis se det, men det finns en väsentligare skillnad: inställningen.

MFF trumlade över Gefle genom ett disciplinerat spel. När Gefle backade hem, höll MFF i bollen och tvingade till sist Gefle att försöka gå framåt.

Och när Gefle försökte flytta upp spelet, så hade MFF hela tiden passningsvägar som avväpnade de försöken.

Hela laget visade rätt inställning. Alla spelade för laget. Till och med Figueiredo, som nu börjat göra den nytta för laget som man hoppades på redan i fjor.

Med sina två mål blir naturligtvis Robert Åhman Persson kung för en dag. Inte minst det var viktigt, eftersom RÅP har fått mycket kritik i supporterleden. Nu visade han att han även har en offensiv sida.

Mest glädjande var ändå att MFF utnyttjade de fasta situationerna. Två mål efter hörnor. Det kan vara en följd av att Roland Nilsson tagit på sig ett större tränaransvaret. Under våren har det lagts ner mycket träningstid på just fasta situationer.

Vi vägblinda blir inte tagna på allvar

Självinsikt är en bra egenskap. Det har jag. Åtminstone i ett avseende – jag erkänner oförbehållsamt att jag inte hittar någonstans. Ibland kör jag till och med fel till de mest välkända adresserna i mitt liv.

Ordblinda kan få behandling, men oss vägblinda skiter man i.

Vi har även ett symptom gemensamt med alkoholister, vi förnekar våra problem.
– Ska vi inte hem? säger medpassageraren när vi varit borta någonstans.

Inom mig har jag svaret:
– Jo, det tror fan det, men jag har för helvete inte en aning om vilket håll det är.

Utåt svarar man lite annorlunda:
– Jo, men vägen är lite bredare på det här hållet.

Ännu värre är de som snobbar med sin riktningsbeskrivning:
– Kör österut.

Hur i helsicke ska jag veta vad som är öster? Jag har för fasen ingen kompass.

Då tar man till det lilla tricket man lärde sig i småskolan: Klockan 12 på dagen står skuggan rakt i norr.

Jaha. Och varför är det då alltid mulet när man ska ta ut väderstrecken?

Då är det bara att chansa. Var fjärde gång blir det rätt.

Min stora fasa i yrkeslivet var när jag skickades på handboll i Ystad. I den stan har man nämligen valt att lägga sitt handbollstempel Österportshallen mitt inne i ett industriområde. Det går inte att se från något håll.

Jag löste det genom att räkna bensinmackar och visste att när jag passerat tre var det dags att svänga.

Första gången den lösningen skulle tillämpas blev jag osäker på om Esso-macken vid infarten var inräknad. Det visade sig, att det var den inte.

Med den erfarenheten borde det naturligtvis gå bättre nästa gång.

Men då kom jag direkt hemifrån och kom alltså in i Ystad från kustvägen. Jag såg fan inga mackar.

Då hade jag ett knep till. Jag avvaktade tills det kom en bil som såg ut att vara på väg till handbollen.

Jag kan säga, att ryktet om att alla i Ystad är intresserade av handboll är betydligt överdrivet. I varje fall ska bilen framför mig aldrig dit.

Under årens lopp har jag säkert haft uppdrag i Ystad ett hundratal gånger. Folk tror jag ljuger när jag påstår, att jag bara vid två tillfällen lyckats hitta raka vägen till Österportshallen.

Lika illa är det när man ska till en plats som man inte besökt så ofta – tio-femton gånger är inte mycket i min värld. Men då tror man sig åtminstone ha en liten känsla av vart man ska.

När jag irrat runt en kvart biter jag nacken av skam, eller vad det heter. Stannar och frågar en gående om vägen.

Dylika estradörer har tydligen ingått en pakt. För de svarar alltid samma sak:
– Nej, det är inte alls här.

Sedan drar de en ramsa om att jag ska köra till vänster vid tredje trafikljuset, upp över en backe, sedan österut. Eller nåt sånt.

Jag tackar förstås, men vill inte vidgå att jag inte fattat ett dugg. Så för syns skull vänder jag och kör tillbaka – och fortsätter irra omkring. Fast nu närmare målet.

Därför är vi nu framme vi slutsatsen:
Tack, gode Gud, för att du lät någon uppfinna GPS-en.

Den ger mig inte bara trygghet, utan jag kan också på ett snyggt sätt svara på insinuanta frågor.

– Varför har du GPS-en på? Vi ska ju hem!
– Jaja, men jag ville bara se hur dags vi är hemma.

I själva verket väntar jag på att den lilla damrösten i lådan ska berätta om jag ska svänga vänster eller höger i nästa korsning.

Äntligen slut på snömöget

Skåne har haft den ”vitaste” vintern på många år. När kommer det att ge effekt i det svenska skidlandslaget?
Naturligtvis aldrig.
Därför är det lika frustrerande att år efter år i tv tvingas följa den idrott som enbart kan utövas i fäbodarna.
De människor som på ett naturligt sätt årligen kan utöva skidåkning befinner sig i Norrland. Vi kan vara snälla och räkna in Värmland och Dalarna också.
Då kommer vi upp i en folkmängd som motsvarar den som finns i de erövrade områdena, Skåne, Blekinge och Halland.
Inte fasen begär vi att våra vinteraktiviteter ska bevakas varje helg, inklusive studiesnack.
Nu har vi kanske inga utmärkande vintersporter för de sydligaste landskapen.
Vi har det för kallt. Vem fasen vill ge sig ut i den blåst som nästan alltid råder här – och som norrlänningarna sällan behöver utstå. Det är vindmätaren som berättar om vädret, inte termometern.
Så fort en svensk skidåkare kommer före en norrman talas det om Bragdguldet.
85 år har Svenska Dagbladet delat ut den medaljen. 19 gånger har den gått till en utövare på snö, motsvarande 22 procent.
Att jämföra med att fotbollen fått den 5 gånger, motsvarande 6 procent.
Det betraktas som större att ta VM-guld i skidskytte för damer, bland något tusental utövare i hela världen, än att vinna den italienska skytteligan i fotboll, en åtrådd utmärkelse för hundra miljoner människor.
Men nu har det varit vårdagjämning, så nu är det minoritetssporten fotboll som regerar.

Labinot Harbuzi med på MFF-träningen

Den rubriken skulle jag nog inte godkänna på den tiden jag huvudsakligen ägnade mig åt en morgontidning. Men den skulle sannolikt vara lätt att återfinna i den kolorerade skymningspressen.
Sanningen är nämligen att både jag och Labinot Harbuzi var med på MFF:s fredagsträning. Vi stod båda vid sidan av och snackade…
”Labbe” spelar numera i turkiska Genclerbirligi. Efter 25 omgångar ligger laget på elfte plats bland de 18 lagen.
– Vi låg sexa när serien vände, men sedan har det gått lite sämre, berättar ”Labbe”.
Att han är hemma i Malmö beror på att han i den senaste matchen drog på sig sin fjärde varning. Det är gränsen för avstängning i Turkiet.
Dessutom hade han fått känningar i låret (eller var det var, som bloggare behöver man inte vara så noga) och åkte hem för att få hjälp av MFF:s Rickard Dahan med rehabiliteringen.
På tisdag återvänder ”Labbe” till Turkiet och missar därmed MFF:s hemmapremiär.
– Men jag ser alla matcher på min dator, så jag hänger med.
”Labbe” och jag har för övrigt en sak gemensamt. Vi har båda spelat i MBI:s pojklag.
Dock inte samtidigt, om någon trodde det. Däremot hade vi på min tid en vänsterytter  som hette Björn Afzelius.
När jag berättade den omständigheten för Mikael Wiehe en gång, ville han veta hur ”Affe” var som fotbollsspelare. Svaret kunde jag ge i ett ord:
– Dribbelpitt!
Så fort ”Affe” fick bollen intog vi andra försvarsposition. Vi visste att han inte skulle komma på tanken att släppa ifrån sig bollen till en medspelare.

Det har kört ihop sig

Redan finns det ett par stycken som efterlyser ett blogginlägg med tanke på min arbetsbefriade vardag.
Det är inte hela sanningen. I dag har jag:
* flyttat felparkerad bil (annars 600 kr i böter)
* tagit in soptunnan från gatan
* hämtat posten
Så det har kört ihop sig.

Det här är mitt i Skåne

Den här bilden är inte från Norrland, utan från min lilla oas, så mitt i Skåne man kan komma.

Här kan man ”höra tystnaden”, andas luft utan avgaser och se snö så långt ögat når.

Det enda störande är när det knastrar i vedkaminen.

Dammsugning med minsta möjliga insats

Med nyförvärvad frihet ges tillfälle att se diverse tv-program på allehanda kanaler. Bland annat har jag fastnat för ”Brottsplats USA” på TV4 fakta.
Där löser man ibland brottsfall, nästan uteslutande mord, genom att vid husrannsakan komma över böcker som kan knytas till brottet.
Att det skulle finnas en marknad för böcker som ”Hur man byter identitet”, ”Bästa sättet att tillverka en rörbomb” och andra, med väldigt, väldigt smalt innehåll, är svårt att förstå.
Det är då man inser att man kanske skulle publicera sig i ett ämne där råd och anvisningar kan anses ligga på expertnivå.
Nämligen:
Hur man vid dammsugning minimerar den fysiska ansträngningen utan upptäckt.
Regel 1: Anför alltid den intellektuellt högstående och logiska anmärkningen när det talas om dammsugning inför ett besök:
– Varför dammsuga innan? Gästerna kommer ändå att skitta ner, då är det bättre att vänta tills efteråt.
Svagheten med argumentet är att det sällan går hem och att det, trots allt, bara innebär en tidsförskjutning av uppgiften.
Regel 2: Gör en noggrann undersökning av rummet. Oftast räcker det med att dammsuga bakom dörrar och i hörnen. Kolla för säkerhets skull så inga dammråttor blåst ut på öppna golvet.
Regel 3: Se till så att du är utom synhåll när du dammsuger. Då kan du sätta dig i fåtöljen och se på tv med dammsugaren igång. Men kom ihåg att föra dammsugarröret fram och tillbaka med jämna mellanrum, annars kan du avslöjas av det monotona ljudet. För den tekniskt avancerade kan man koppla in hörlurar till tv-ljudet så inte den larmande dammsugaren stör.
Regel 4: Ring i smyg till inbjudna gäster och be dem komma en timme tidigare. Då tvingas du sannolikt avbryta dammsugningen. Baksidan med denna regel är, att gästerna ska underhållas en timme extra och att de då sannolikt kräver alkoholhaltig förplägnad. Det kan alltså bli dyrare, men är ändå prisvärt.
Regel 5: Varje dammsugare har ett överhettningsskydd. Om det tas bort fungerar inte apparaten. Här vill vi dock varna för riskerna, eftersom det är lätt att pilla bort fel grej och sedan tvingas köpa ny dammsugare.
Regel 6: Anför kroppsliga defekter. Bör dock inte missbrukas, eftersom det i så fall är oetiskt och inte ska användas förrän verkliga brister föreligger.
Observera! Reglerna gäller enbart vid så kallad icke-befogad rengöring samt på sön- och helgdagar.
Och viktigast, trots allt: Be careful out there!

Intet nytt under solen

Drygt hälften av den allsvenska premiäromgången är avklarad. Och dessvärre är det inte mycket nytt från förra året.
* De så kallade expertkommentatorerna har inte använt vintern till att förkovra sitt regelkunnande. Domarna har fortfarande rätt oftare än kommentatorerna.
* Intervjuarna på innerplan är fortfarande kvar på ”hur känns det”-stadiet.
* Påståendet att MFF är Sveriges rikaste klubb fortsätter att spridas. Trots att klubben saknar pengar.
Det märkliga var att ingen blåste i varningstrumpeterna när MFF redovisade sitt senaste bokslut.
Ett år som gick plus tack vare spelarförsäljningar, men som trots det bara efterlämnade 6 miljoner i likvida medel.
Då har man inte råd med några dyra nyförvärv.
Och det kan vara något positivt. Nu får spelare med klubbkänsla ersätta sådana med enbart ekonomiska intressen att spela för klubben.