Det här är verkligen en brytningstid. Om två veckor går vi över till vintertid. Den stora frågan är förstås: Kommer MFF att säkra det allsvenska guldet innan dess.
Den enda återstående chansen är i kväll, för sedan spelas de två sista omgångarna när den mörka årstiden tagit över och nederbördskasarna dominerar i tv-tablåerna.
* * *
Jag uttrycker mig ytterst försiktigt i prognosen inför kvällens MFF-match mot Norrköping. Och gör det i kraft av erfarenhet och visdom (stryk det ej tillämpliga).
För min generation är nämligen Norrköping antagonisten nummer ett. Även om det faktiskt är en nedärvd inställning.
Under elva säsonger, 1943–53, byttes Norrköping och MFF om att vinna allsvenskan. Norrköping sex gånger, MFF fem. Dessa år var jag dock inte medveten om. Mitt fotbollsintresse väcktes året därpå, vilket innebar att det tog 12 år innan jag fick uppleva ett MFF-guld. Men det är en annan historia.
* * *
I sista omgången på våren 1956 möttes lagen i en direkt avgörande seriefinal i Norrköping. MFF tog ledningen med 1–0 genom Jan Ekström. Men Norrköping vände och tog hem guldet. Noterbart är det otroliga publikrekordet 31 737 åskådare.
Den matchen följde jag emellertid i Folkets Park. I högtalarna gick det ut ett referat per telefon. Högtalarna var placerade vid Blomsterloggian, tror det hette så. Där spelade i vanliga fall Gino Filippini på sin cello med sin kvintett eller hur många de var.
Gino Filippini var samtidigt Sveriges förste fotbollsagent. Inte i dagens betydelse, utan snarare arvoderad talangscout för klubbar i sitt hemland Italien.
Det var ett flertal spelare – företrädesvis från MFF – som fick proffskontrakt i Italien med Filippinis hjälp.
Just detta år – med tre omgångar kvar – förmedlade Filippini så att Bengt Lindskog blev proffs i Udinese. Några transferfönster fanns inte då.
Med påföljd att MFF, som då ledde serien, förlorade de två sista matcherna och Norrköping gick förbi. Allt var Filippinis fel.
(Lagbilden här intill är tagen på våren när Bengt Lindskog fortfarande var med, men inte Jan Ekström.)
* * *
I Norrköping var MFF-hatet utbrett. Jag gillar inte ordet, men det var nästan adekvat.
Framför allt minns jag den 6 maj 1979 när jag – som reporter – fick uppleva den sämsta domarinsats jag någonsin sett.
Datumen har jag googlat fram, men minnet är kristallklart. Tore Cervin skulle nicka in MFF:s ledningsmål ensam med målställningen – då fick han en knuff i ryggen som gränsade till allmänt åtal. Men domaren friade.
Varpå Cervin naturligtvis protesterade våldsamt och blev varnad. I den andra halvleken blev Cervin till och med utvisad för ”olämpligt uppträdande”.
Och det värsta var att på Norrköping gnällbänk (precis till vänster om pressläktaren) satt Gunnar Nordahl, Åby-Ericson med flera och jublade. Norrköping vann med 1–0.
Norrköpingshatet hade då även ett starkt inslag av avundsjuka, eftersom MFF vid detta tillfälle nyligen hade kvalificerat sig för Europacupfinalen.
* * *
Tränare för MFF den gången var Bob Houghton. Han hade inga höga tankar om Idrottsparken i Norrköping.
Det berodde på att trots alla framgångar med MFF gick det inte så bra i bortamatcherna mot Norrköping.
Bob var där totalt tio gånger med sitt MFF. Inte en enda gång blev det MFF-seger!
Sista gången var 1991 när vi tillsammans lämnade Idrottsparken. Och Bob tittade sig om och utbrast argt:
– I’ll burn this fucking place.
Jag tror inte det behöver översättas, eftersom det är ord som ingår i det tidiga inlärandet hos dagens ungdom.
Nu behövde Bob aldrig gå så drastiskt till väga. Numera är Idrottsparken ombyggd och kallas Östgötaporten. Vad det nu kan ha för betydelse.
* * *
Som ett litet kuriosa kan nämnas att Roy Hodgson var betydligt framgångsrikare vid sina Norrköpingsbesök.
Vid de sex tillfällen som han ledde MFF där blev det fem segrar, varav en SM-final.
* * *
På lördag är det boxning igen. Cecilia Brækhus mot Mikaela Laurén.
Jag är beredd att sticka ut hakan (!) och kalla det en mismatch. Alltså att den ene boxaren (Laurén) inte är tillräckligt kvalificerad för att gå en sådan match.
Boxning utövas med händer och fötter, inte munnen. Mikaela Laurén har snackat till sig den här matchen. Och det måste vara ett tecken på damboxningens smala topp.
Det var tveksamt redan när Klara Svensson fick chansen – och hon hade ändå utklassat Laurén.
Tydligen går det inte att lura folk hur mycket som helst, inte ens norrmän. Intresset för galan utanför Oslo är mycket lågt och det rapporteras risk för en halvbesatt hall.
Vill man se matchen på tv så finns det en möjlighet på Viasat. Förutsatt att man har kanalen för 519 kr/månad, enligt prislistan, så är detta en pay-per-view-match. Då måste man lägga upp ytterligare 299 kr för att se matchen.
Glöm det.
Håkan Malmströms blogg 
Lämna en kommentar