Osse va de månda

Dumheten premieras i dagens Sverige. Åtminstone i televisionen.

På annat sätt kan jag inte uppfatta att Kvällsöppet, programmet som ska behandla samhällsfrågor, tar upp en artikel i Aftonbladet av den genomkorkade Lasse Anrell.

När man inte har tillräckligt med kunskaper tar man sig i stället avvikande uppfattningar och uppseendeväckande spekulationer. På så sätt kanske det går att få lite uppmärksamhet.

Möjligheten att skaffa sig sådan på kompetensbaserade åsikter finns inte i detta fall.

Sedan många år har Lasse Anrell skaffat sig en position på Aftonbladet som någon slags krönikör. Jag undrar hur de ansvariga har tänkt. Jo, läsarna är så in i helsicke korkade att de inte märker att det är skit. Huvudsaken att det luktar.

Lasse Anrell byggde från början på att han återgav felsägningar, floskler, i sportens värld. Det slutade med att han gav ut dem i bokform.

Och då saknade det all betydelse att det var lögn från början till slut.

Framför allt lade Anrell dessa grodor i munnen på Rolf Zetterlund.

Jag hade tillfälle att umgås med Rolf Zetterlund en hel del under hans tid som MFF-tränare 1994–96.

Under de tre åren sade han inte vid något tillfälle något som påminde om de floskler Anrell ständigt klistrade på honom.

Inte heller har Bosse Larsson svarat för uttalanden som han citeras för i Anrells bludderspalt.

* * *

Kvällsöppet ska debattera Lasse Anrells urfåniga krönika efter att Rolf-Göran Bengtsson tilldelats Jerringpriset.

Rubriken handlar om att hästen borde fått priset, eftersom det var den som gjorde jobbet. Vad som står i texten kan jag inte svara på, eftersom det var många, många år sedan jag över huvud taget funderade på att läsa något som skrivits av Sveriges okunnigaste krönikör – där konkurrensen dock hårdnat på sistone.

Anrell är enbart ute efter att få uppmärksamhet. Och han lyckas gång på gång.

Hur dum får man vara – som tidningsläsare och tv-producent?

* * *

Att Håkan Juholt skulle avgå lyckades jag förutspå redan förra veckan. Även om det gick lite fortare än förväntat.

Men han var trots allt även statsministerkandidat. Och att då inte ha koll på när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var ett bevis på pyramidal okunnighet.

Men sicket klydder han satte igång inom partiet.

Nu har partisekreteraren Carin Jämtin värmt upp femton tv-soffor och haft fjorton presskonferenser (siffrorna uppskattade).

Utan att säga någonting.

* * *

Berättade förra veckan om min okunnighet när jag kastades in som ridsportsreporter häromåret. Men skulle inte drömma om att skryta om det.

Redan första dagen var det en av de svenska ryttarna, förmodligen en av deltagarna i dressyr, som berättade att det dåliga resultatet till stor del berodde på problem med skänklarna.

Och jag hade inte en susning om var dessa satt. Gick runt hela hästen och tittade utan att bli klokare.

Inte förrän en kollega gav nödvändig hjälp. ”Skänkel kallas ryttarens ben denne rider.”

* * *

Genom de ständiga nedskärningarna av personal på dagstidningarna blir det mindre och mindre egenproducerat material. Det drabbar bland annat familjeredaktionerna som tvingas använda byråmaterial i stället för egna artiklar om lokalt intressanta personer.

I måndagstidningen lyckas därför Sydsvenskan att ha en hel sida om boxaren Åsa Sandell – utan att med en bokstav nämna hennes Malmöanknytning. Eller ens hennes tid på Sydsvenskans redaktion.

Därför har jag satt igång ytterligare en blogg, så får framtiden utvisa om dess berättigande:

http://firarbloggen.wordpress.com/

Journalistiken når nya lågvattenmärken

Genom det som kallas sociala medier har även den gamla ärevördiga journalistiken förändrats.

Grundregeln att kolla alla uppgifter innan de publiceras har för länge sedan åsidosatts.

Det naturliga i konkurrensen mellan dagstidningarna var att tävla om vem som kunde presentera nyheter först. Och då med gedigen fakta bakom.

I dag finns det ett antal svammelskribenter även på de största tidningarna som ser diverse hemsidor, och deras läsarforum, som sina närmaste konkurrenter. Och då tar man sig friheten att presentera ”nyheter” direkt från ryktesstadiet.

Den utbredda förslappningen tog sig uttryck i historien om innebandypappan som övergivit sonen på grund av dålig idrottsinsats.

Att publicera den artikeln på så låg källforskning var erbarmligt. Och vad ska man då inte säga om alla andra medier – även tv – som stal historien rakt av utan att kolla.

Hur mår dessa så kallade journalister i dag när det visat sig vara lögn från början till slut? Förmodligen ganska bra, eftersom de inte begriper bättre.

Nytt lågvattenmärke har nu uppenbarat sig på Aftonbladets hemsida:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/handboll/article14234380.ab

Inte minsta antydan till förklaring till varför det blev så här – att kolla kunde ju förstöra hela grejen – utan bara rakt från ett facebookinlägg.

Som inte borde ha publicerats det heller.

Där upphovsmannen hänvisat till ”hur det var förr” utan att ha minsta lilla erfarenhet av hur det var på den tiden.

Det har aldrig förekommit sprit i något pressrum i hela Sverige i samband med matcher!

Sannolikt aldrig någonsin, men jag kan bara garantera för de senaste 45 åren.

Att sedan göra stor sensation av det är att konkurrera i omdömeslöshet med flashbacks hemsida.

Osse va de månda – igen

I kväll blir det en helafton för oss masochister. Idrottsgalan i tv.

Där vi under ett par timmar kan njuta av hur den ena skidåkaren efter den andre premieras – trots att de i sin idrott bara har konkurrens från någon promille av jordens befolkning.

Snedfördelningen kan lättast utläsas i de individuella utmärkelserna. Svenska Dagbladets guldmedalj har vid 23 tillfällen tilldelats idrottsutövare som varit beroende av snö eller is, 5 gånger har fotbollen premierats.

Jerringpriset har 14 snö/is-vinnare, fotbollen har fått det 3 gånger.

Så det blir väl några snömosare som kammar hem priserna i år också.

När det gäller årets bästa idrottare är det egentligen två som är givna: Lotta Schelin och Zlatan Ibrahimovic. De har hävdat sig i internationell konkurrens i världens största idrott.

Men jag är inte säker på att juryn resonerar så. Det finns ju en kvinna som i sitt tolfte försök, eller nåt sånt, lyckades skjuta prick i alla tavlorna. Eller damen som hittade rätt i skogen trots att även ett par andra nationer deltog.

Sen är det bara att hoppas på att tokerierna inte går så långt att Charlotte Kalla/Ida Ingemarsdotter premieras som årets lag.

Två personer kan väl inte betecknas som ett lag. Och inte ens Norge tog tävlingen på allvar – överlägsna Marit Björgen ställde inte upp.

Det enda som skulle förgylla kvällen är om Rolf-Göran Bengtsson får priset som årets manlige idrottare.

Och då lägger jag in värderingen att han varit en föregångsman. Han blev den förste svensk som lyckades vinna ett internationellt mästerskap i sin idrott.

Det fanns en tid då Sverige tog guld i dressyr och fälttävlan (OS i Stockholm 1956 bland annat), men inte fick vara med på hoppningen. Svenska ryttare – och kanske framför allt hästarna – var inte kvalificerade.

Naturligtvis är det länge sedan, men är en del av den tradition som Rolf-Göran Bengtsson undan för undan övervunnit.

* * *

”Kvinna rispad med kniv vid rån, Knivrån på Bergsgatan, Två knivrånades och bands”

Bara några bland dagens nätrubriker.

Herrejösses, har dom inte sett att det varit en manifestation mot våldet?

* * *

Håkan Juholt är tillbaka i Sverige efter en utlandssemester. Det är tveksamt om det är något positivt för socialdemokratin.

Opinionsmätningar ska tas för vad de är värda, men är bara ett exempel på den otroliga motvind som partiet i allmänhet och Juholt i synnerhet kämpar emot.

Allra värst är att för varje dag som går så läggs Juholts ledaregenskaper i allt mer öppen dagar. Han saknar ju totalt utstrålning och auktoritet.

Och den på förhand omvittnade humorn har jag inte sett till.

”Alla ska få det bättre” är ingen slogan man vinner val på numera.

Håkan Juholt är inte kvar året ut.

* * *

Apropå hästhoppning fick jag för några år sedan väldigt plötsligt rycka in som reporter på VM i Spanien.

Jag försökte inte dölja, men heller inte briljera med, min okunnighet. Så när vi stod några stycken och intervjuade Malin Baryard råkade jag befinna mig bakom stjärnhästen Butterfly Flip. Anförtrodde en kollega att jag tyckte det var pikant att Malin satt en röd rosett i svansen på Flippan.

– Ja, det är en varning för att hon har en benägenhet att sparka bakut.

Min förflyttning tiondelen senare var som i ungdomens dar.

Osse va de månda

Dom kunde ju frågat mig. Ja, det är svårt att bromsa sin naturliga ödmjukhet när det nu blivit ett faktum att Roland Nilsson får sparken som tränare för FC Köpenhamn.

Att det skulle gå den vägen var bara en fråga om när. Det var inte svårt att förutspå om man har lite kännedom om både Roland och de speciella omständigheter som gäller i storklubben FCK.

I en sådan klubb behöver man en tränare med utstrålning och auktoritet. Inte Rolands signum precis.

Och som tränare kommer han aldrig i samma nivå som sina företrädare Roy Hodgson, Hasse Backe och Ståle Solbakken. De satte sin prägel på laget från första stund.

FCK gjorde samma misstag som så många andra gjort tidigare. Att se till de aktiva meriterna i stället för uppträdandet och agerandet i tränarrollen.

Glöm inte att Roland Nilsson var väldigt, väldigt nära att få sparken i MFF redan andra året. Men räddades av att det skulle bli för dyrt med tanke på hur långt kontrakt han satt på.

Sådana hänsyn behöver inte mångmiljonindustrin FCK ta hänsyn till tydligen.

Därför kan Roland nu leva ett ledigt och bekymmersfritt liv i Danmark ett tag framöver – för han måste bo kvar för att komma undan med 25 procents skatt.

Och kosta på sig ett leende varje gång han går till banken.

* * *

På vänsterpartiets kongress röstade man fram ett beslut att fotbollshuliganer som är avstängda från matcherna inte ska behöva anmäla sig hos polisen. Alltså det system som man med framgång använder i England.

Beslutet togs trots att partistyrelsen föreslagit avslag.

Bakom motionen stod tre partimedlemmar med fotbollssympatier i AIK och Gais. De två värsta klubbarna när det gäller läktarvåld. Tillfällighet?

* * *

Nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt lovade att hans parti inte på något sätt ska samarbeta med Sverigedemokraterna.

Det är till att ha respekt för storebror.

* * *

Människor har lätt att överreagera i stunden. Och då tänker jag inte främst på skrikhalsarna Chris Härenstam och Mikael Renberg.

Men hur stort är det – egentligen – att vinna en turnering i en sport där de yttre förutsättningarna för utövandet gör den ytterst begränsad. Och dessutom sätter åldersmax på utövarna.

Det finns bara en turneringsseger som platsar i Kungsträdgården. Och det är OS-guld.

Kan för övrigt bara komma ihåg en hyllning av samma överdrivna dignitet.

Det var när Malmö stad bjöd in Malmö FF till middag för sina insatser år 2000.

Då hade MFF kommit tvåa i division 2 – den sämsta tabellplaceringen i modern tid.

Osse va de årets första månda

Nyårslöften är inget för mig. Jag kan inte hålla dem ändå.

Framför allt minns jag med fasa den tid då sluta röka var det mest aktuella. Herrejösses, ibland gick det ju långt in på nyårsdagen innan det sprack.

Många gör nämligen misstaget att måla upp små drömbilder i sina nyårsvisioner. För att ha en chans måste man lägga löftena på en nivå där det finns rimlig möjlighet att uppfylla dem.

Därför är mina nyårslöften:

* Inte gå ner ett hekto i vikt.

* Dricka alkohol varje dag.

* Inte automatiskt ge fingret åt alla som inte använder blinkers.

* Sluta fräsa åt kärringar/gubbar som inte lägger upp stoppmarkering på kassabandet.

* Inte kasta mig över fjärrkontrollen så fort jag ser Fabian i tv-reklamen.

* Inte kasta mig över fjärrkontrollen så fort jag ser nån Hollwoodfru i tv-reklamen.

* Inte längre tycka att SD ska ha samma rättigheter som övriga partier enligt demokratisk ordning.

Det borde vara så försiktigt formulerade avsikter, att de ska gå att hålla.

Men icke. Redan på årets första dag sprack det på en av punkterna.

Alkoholen blev mitt fall, skulle man kunna säga.

Där fortsatte jag min svit som nu är uppe i sju vita veckor. (Yes! Äntligen lyckades jag få in det nånstans.)

* * *

Det fortsatta mördandet i Malmö är annars förstås det som alla talar om. Eller skriver om.

Sådana händelser sätter fingret på den förändring som skett inom kommunikationen.

Numera är det inte tidningarna som är nyhetsförmedlande. Åtminstone inte när det gäller de mer närliggande informationerna.

En tidning har tryckfrihetsförordningen och diverse etiska regler att följa. Därför har namnen på de mördade inte publicerats.

Men jag vet vad de heter. Det tar inte många sekunder att få fram det på nätet. Om det sedan är bra eller dåligt kan man diskutera.

Däremot kan det skapa rykten och felaktiga slutsatser om inte skribenten har tillräckligt med kunskap.

I Rosengårdsfallet har det sagts att mordoffret var ”känd för polisen”, men också ”förekommer ej i brottsregistret”.

Det enkla svaret på de motsägelsefulla uppgifterna är, såvitt jag förstår, att ingen under 15 år förekommer i brottsregistret eftersom de inte är straffmyndiga.

* * *

I kväll sänds ett minnesprogram om Tio i topp. Det är 50 år sedan den första omröstningen – som var i Malmö.

Jag skulle utan vidare kunna påstå att jag var med, att bevisa motsatsen skulle förmodligen vara omöjligt. Men det var jag inte.

Inte den gången, vill säga. Däremot några år senare.

Då hade Klubb Bongo fått ett antal biljetter till sändningen – som den gången var på Lorensborg. Dessa delades ut av direktörerna Dan Walterström och Per Falck mot ett löfte att rösta på det Malmöband som just den dagen skulle testas. Jag kommer inte ihåg om det var Namelosers, Gonks eller rentav Troublemakers som var aktuella. Inte heller om kuppen lyckades.

Däremot minns jag från den allra första sändningen – som jag följde via radion – att denna låt var med bland dem som testades:

http://www.youtube.com/watch?v=fFby7y7-kW0

Den kom dock inte in.

Osse va de tisdan efter jul

Två mord i Malmö på bara några dagar. Och jag är inte ett dugg förvånad över valet av mordplatser.

Nej, nej, nej, det här ska inte handla om gangsterstaden Malmö, utan det faktum att morden utfördes på platser som betraktades som farliga redan 1950-talet och som jag därför förbjöds att uppsöka.

Av mor, alltså.

Jesusparken ligger nämligen hundra meter från mitt barndomshem (åttio om man tog den förbjudna vägen och sneddade genom en trappa). Dit fick man inte gå efter mörkrets inbrott, eftersom där då kryllade av ”fula gubbar”.

Men den beteckningen hade inte samma innebörd som i dag. På den tiden visste vi inte vad sådant var. I själva verket kunde det handla om ett och annat fyllo som tog sig en pilleknarkare i skydd av mörkret. Värre än så var det nog inte.

Med stigande ålder ökade emellertid vågligheten och i mopedstadiet kunde man så smått drista sig in i parken även efter mörkrets inbrott.

Därvidlag hände det även att vi fick sällskap av jämnåriga töser. Som också visade uppenbart intresse för min person.

Ja, det senare är en slutsats som jag med min medfödda blyghet inte lyckades komma fram till förrän tjugo år senare. Men då hade dom gått andra vägar i livet.

För övrigt skedde inte mordet i Jesusparken utan i en butikslokal på andra sidan Simrishamnsgatan. Där det på den gamla tiden var ett konditori – och sedan blev jourbutik under många år.

* * *

Det senaste mordet skedde på en klassisk Malmöadress, om jag förstått saken rätt, Västanforsgatan 21. Där låg konfektionsfabriken Masterhand.

Under många år ett blomstrande företag och jag hittar uppgifter på att det som mest fanns 275 anställda där.

Men dit fick jag inte gå.

I anslutning till fabriken fanns det nämligen någon form av vattensamling, som så klart frös till is några dagar varje vinter.

Det var dock när isen började smälta som tillträdesförbudet tog sig allvarligare former. Då var det något av en sport att jumpa på de isflak som hade bildats.

Jag kan erinra mig att det förekom något olyckstillbud, men så långt som till att någon skulle ha drunknat kan jag inte tänka mig att det gick.

Eftersom jag inte fick vara där, så vet jag ju inte.

Jumpningen var i stället förbehållet bössen från Lönngården och Augustenborg när de skulle ta sig hem från Sofielundsskolan. Min hemväg var i annan riktning.

* * *

Det finns få saker som irriterar mig mer än okunnighet. Eller snarare människor som skryter med densamma.

Som när någon ska diskutera fotboll:

”Varför inte ge dom var sin boll så slipper dom kivas. Ha, ha, ha.”

Finns det nåt mer korkat?

Därför blir man lite förvånad när människor inte har självinsikt nog, utan ställer upp i På spåret, trots att livet borde lärt dem att kunskapsnivån är noll.

Som den här damen som skulle assistera Claes Borgström i senaste programmet. Jag hade aldrig hört talas om henne tidigare, kommer inte ihåg hennes namn – och tänker inte göra något för att ta reda på det heller.

Att så totalt försöka dominera programmet trots absolut noll koll. Pinsamt.

Däremot har jag lite medlidande med Claes Borgström – inte bara för att man såg hur han var besvärad av sin så kallade partner.

Snarare för att han hade svaren på vissa frågor i bakhuvudet. Men där satt de kvar. Stenhårt.

Så är det nämligen i hans ålder. Jag vet.

Osse va de måndan innan jul

Först Zlatan och nu Patrick Ekwall. Två Malmöpågar som i bokform berättar om en eländig uppväxt i stans ytterområden – Rosengård respektive Lindängen.

Och så alla diskussioner inför supandet i jul.

Det får åtminstone mig att för en kort stund stanna upp och känna tacksamhet för hur mina första år gestaltade sig.

* Jag har aldrig sett någon av mina föräldrar onyktra.
* Jag har aldrig hört mina föräldrar bråka.

I min barnsliga enfald trodde jag alla hade det så. Det var dessvärre en felbedömning.

* * *

För att återknyta till Patrick Ekwall är det en person jag unnar framgång. Han är nämligen begåvad. Ja, jag kan gå så långt och påstå, att han är den bäste sportjournalist Malmö fått fram efter 40-talisterna.

Med en strulig bakgrund var det Christer Björkman på Kvällsposten – de båda hade BK Olympic som gemensam grund – som till en början lotsade in Patrick i tidningsvärlden.

Det ledde efter några år till anställning. Och med Rune Smith som mentor och som Birger Buhres favoritredigerare bara fortsatte utvecklingen.

För att lyckas måste man ha tur. I Patrick Ekwalls fall bestod det i att han fick sparken.

Men det var sedan han hamnat på Arbetet. Inte på grund av misskötsamhet eller oduglighet, utan som ett led av desperata försök att med nedskärningar rädda kvar tidningen.

Det innebar att Patrick Ekwall, då i perfekt ålder, var tillgänglig när TV4 började med lokala sportsändningar. En satsning som bara pågick en relativt kort period, men då hade Patrick hunnit slå igenom i rutan.

Sen har det bara runnit på.

Synd bara att han börjat bli litta spansk i flabben.

* * *

Tingsrättens utslag mot Alexander Gerndt var förra veckans stora snackis. Och det gjorde mig illa berörd.

Precis som alla andra över kvinnovåldet, men även ytterligare en sak:

Rättssäkerheten.

Det återstår fortfarande – kanske – en lång juridisk process innan det finns en dom som vunnit laga kraft.

Christer Pettersson blev dömd för Palmemordet i tingsrätten, men friad i hovrätten. Ska han ändå betraktas som skyldig?

Alexander Gerndt blev dömd på två åtalspunkter. I det ena fallet ville rådmannen – alltså rättens ende jurist – fria. Men blev överröstad av de politiskt tillsatta nämndemännen.

I hovrätten är det enbart jurister som dömer.

Det är omständigheter som man borde ta i beaktande innan man kväljer dom.

Oavsett vad brottet består av.

Osse va de månda

Den man älskar agar man. För visst är det så att Malmö Redhawks har massor av supporters – som nu blir förbannade när klubben missköts.

För egen del är jag mest irriterad över att klubben tagits över av människor som inte har sitt hjärta i Malmö eller Redhawks, det gäller både spelare och ledare.

Glöm inte att när marschen startade på 1980-talet var det framför allt tre man som låg bakom: Percy Nilsson, Tommy Theorin och Staffan Svenby.

Två pågar – Percy från Lönngården och Tommy från Augustenborg – med genuin malmöitisk bakgrund. Och som då tog in Staffan med sina speciella egenskaper när det gällde ekonomi och marknadsföring.

En del spelade dem i händerna. Framför allt att det vid den tiden inte var tillåtet för elitserieklubbarna att värva från varandra. MIF (som det hette då) var en division 1-klubb och berördes inte av den regeln.

Visst var det storstjärnor som värvades (Pekka framför allt), men det gavs också utrymme för lokala förmågor att utvecklas. Roger Nordström, Roger Öhman, Robert Burakovsky, Peter Imhäuser, Roger Hansson och några andra från närområdet.

Det vore emellertid att ramla rakt ner i nostalgins grop om man trodde det skulle gå att göra likadant i dag.

Men nog blir jag extremt irriterad när jag läser Alf Karlssons utmärkta intervju med sparkade tränaren Leif Strömberg i KvP:

http://hockey.expressen.se/nyheter/1.2649354/stromberg-hans-ord-klingade-i-mina-oron

Där Strömberg påstår att sportchefen Stefan Nyman vägrade att ta hem de båda Malmöfostrade spelarna Johan Björk och Björn Svensson.

Hittills har inte Stefan Nyman fått klargöra sina synpunkter, därför ska bilan bara sättas i redoläge än så länge.

Vid en titt på Redhawks ledande personal och dess styrelse hittar jag inte ett enda namn som jag känner till från Malmös idrottsvärld.

Utan lokal förankring kan det bara gå åt helskotta.

* * *

På torsdag spelar MFF borta mot Austria Wien i Europa League. Jag gnuggar mina geniknölar, men kan inte komma på att jag någonsin varit med om att MFF spelat en tävlingsmatch i december månad.

I stället dyker ett par andra decemberhändelser upp.

Framför allt när Sverige mötte Österrike i en avgörande VM-kvalmatch i västtyska Gelsenkirchen 1973.

Där har jag lite att berätta, men begick misstaget att kolla vilket datum matchen spelades. Det var den 27 november och faller alltså utanför ramen för decembermatcher.

Så det senaste speldatum jag varit med om var en decembermatch 1976 (och nu vågar jag inte kolla).

Det var på Östers storhetstid. Sydsvenskan var med där det hände på den tiden och södra Småland var – som tidningsnamnet anger – en del av vårt bevakningsområde.

I tredje omgången av Uefacupen ställdes Öster mot Barcelona – med Johan Cruyff som ledande stjärna. Första matchen i Växjö vann Barcelona med 3–0 och många av tidningarna ville ställa in sin resa till returmatchen.

Efter att Österbasen Stig Svensson vädjat om vår medverkan så ställde vi upp.

Barcelona vann med 5–1 och utflykten gav goda minnen av andra skäl. Att komma till Nou Camp första gången och att den 17-årige målvakten Thomas Ravelli fanns med i truppen var bara ett par av dem.

* * *

Från min sjukhusvistelse kan jag också berätta om ett möte i matsalen med en vänlig äldre dam med Finland som ursprungsland.

Hon berättade att bland det första som hände henne när hon kom till Sverige var att bli kallad till en SFI-kurs (svenska för invandrare, om ni inte visste).

Det var bara det att hon tillhörde den grupp i Finland som redan hade svenska som modersmål.

* * *

Och så avslutar vi med Redhawks nya annons inför sina hemmamatcher (repris från Facebook):

 

Jäkla tjafsande om Thern

En 19-årig allsvensk spelare som byter klubb efter kontraktstidens utgång. Hur i helskotta kan det vålla sådan uppmärksamhet?

Jo, naturligtvis om man har en från fotbollen välkänd pappa. Som nu i fallet med Simon Thern och pappa Jonas.

Låt mig med en gång fastslå, att tjafset om att Simon vill byta klubb för att han inte fått spela på rätt position går jag inte på. Det är kvalificerat bullshit.

Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas: När utpräglade innermittfältaren Jonas Thern kom till MFF i slutet av 1980-talet sattes han på en kant de första tre säsongerna.

Och Jonas klagade inte. Jag kan inte tänka mig att han resonerar annorlunda nu när det gäller sonen.

Min teori – och jag tillhör inte längre de mest insatta – är att Simon (säkerligen understödd av pappan) vill spela i MFF. Oavsett position.

Inte heller kan jag slita mig från det faktum, att både Per Ågren och Jonas Thern tillhörde det framgångsrika guldlaget på Roy Hodgsons tid. Och att det spelar roll.

Sen är det märkligt att Simon Thern plötsligt får beteckningen ”HIF-talang” – efter en säsong i klubben.

Det handlar trots allt inte om någon värvning med tanke på hur fotbollen utvecklats efter Bosman. Faktiskt kan jag bara erinra mig att under alla mina år inom fotbollen så har det vid bara ett enda tillfälle hänt att MFF tagit en spelare från HIF.

Nämligen när Babis Stefanidis tog steget över 2007. Även då blev det ett jäkla rabalder.

Däremot har det varit rena lämmeltåget andra hållet, från MFF till HIF.

I rättvisans namn ska dock påpekas att det nästan uteslutande handlat om spelare som inte längre platsade i MFF.

Enda undantaget, som jag kan dra ur minnet, är Peter ”Hulda” Hillgren. När han 1995 gick från MFF till HIF så handlade det om stora pengar.

Att HIF  – som allsvenska guldmedaljörer – i fallet Simon Thern inte skulle matcha MFF rent ekonomiskt är således ett slag i luften.

När det gäller att vara son till en duktig fotbollsspelare har jag genom åren bland annat pratat med Staffan Tapper, vars pappa Börje ingick i guldlaget på 1940-talet. Staffan såg det som tudelat:
– Det hade två sidor. Jag behövde inte göra något speciellt i början för att bli upptäckt, alla visste att jag var Börjes påg, men sedan kunde de bli lite jobbigt med alla jämförelser.

Avslutningsvis några noteringar i sammanhanget:

* Jag har bara sett Simon Thern live vid ett tillfälle. Då spelade han yttermittfältare i IFK Värnamo. Pappa Jonas var tränare.
* Hur pass stor talang är Simon? Hittills är han fortfarande mest Jonas påg.
* Att byta klubb för pengar har dock hänt i Thernsläkten. Jag tänker emellertid mest på när farfar Bosse Thern lämnade MBI och Malmö en gång på 1960-talet för större ekonomisk ersättning i annan klubb (Bromölla). Det var det största sveket hittills.

Och vill ni läsa mer om varför Jonas Thern en gång hamnade i MFF så finns ett utdrag ur boken 100 MFF:are här:

http://www.sydsvenskan.se/sport/fotboll/mff/article425285/Jag-hade-alltid-varit-MFFare.html

Osse va de nästan normal månda

Egentligen vill jag undvika att göra den här spalten till en sjukjournal. Men det kan väl inte undvikas helt.

I morgon går jag in på min fjärde sjukhusvecka. Dessbättre är prognosen att det inte ska bli mer än ett par dagar till.

Sedan är banne mig hela min kropp genomsökt. Det har varit kameror som skickats i blodådror, rör som stuckits in i lämpligt urologiskt sökrum och vävnader som knipsats inne i ena njuren.

Nu är det bara huet kvar.

* * *

Med den något instängda värld man lever i är det därför lite svårt för närvarande att bilda sig en uppfattning om de stora händelserna.

Jag har får dock tillgång till Expressen varje dag (även om det står Kvällsposten i tidningshuvudet). Där kan man få reda på saker, inte alltid så väl underbyggda påståenden.

Att avrättade diktatorn Khadaffi skulle köpa MFF på 1970-talet tillhör den kategorin.

Man kanske skulle ta och läsa artikeln och förhoppningsvis få reda på hur det skulle gå till att överta en ideell förening vid den tidpunkten.

Värre än så var emellertid skriverierna kring tv-programmet Bonde söker fru. Programmet som sådant borde prövas enligt kopplerilagen.

Häromdagen påstod Expressen att en av bönderna sades ha ett barn på gång ”på bygden”. Han förnekade förstås.

Efter diverse bludder avslutades artikeln ungefär ”den gravida kvinnan förnekar bestämt att tv-bonden är far till barnet”.

Journalisten (om man kan nu ska ha den beteckningen i detta fall) borde hänvisat till den paragraf som finns i kollektivavtalet, att man har rätt att neka förnedrande uppdrag.

Mer tillämpbart än i detta fall är svårt att tänka sig.

* * *

Uppenbarligen valde inte Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg – två bra pågar – att lämna På spåret frivilligt. I stället försökte man i söndags komma igen med ett program som heter Slaget om Sverige.

Ett saggigare program får man leta efter. Dessutom utsänt i TV4 som med reklampauserna gör det ännu långsammare.

Man spär inte ut tunna groggar med mer läsk.

* * *

Och ovanstående gäller även Fram med pengarna, eller vad det heter, med Peter Jihde.