Hur många får MFF behålla?

Hammarby eller Brommapojkarna? Det är frågan.

Ja, alltså vem av motståndarna som ska stå på parad och applådera in de klara svenska mästarna i de två sista omgångarna i november.

Så kan man spekulera om man inlemmas i den stora kör som just nu hyllar Malmö FF. Inte utan anledning. 5–0 mot AIK säger det mesta.

Men det kan finnas hinder. Inte Djurgården, som jag trodde, men säkert någon annan.

Låt oss gärna ta en titt i historien.

* Förra året inledde MFF med åtta raka segar. Efter tio omgångar ledde Elfsborg efter att ha slagit MFF med 3–0. Och sedan vet vi att det blev en målskillnadsaffär till slut.

* Sommarfönstret. Finns Nanasi, Pena, Busanello och Cornelius kvar? Trots MFF:s starka trupp skulle bli en försvagning om ens någon försvinner.

* Mitt favoritämne. 1964 ledde MFF med åtta poäng (räknat i trepoängssystemet) när det återstod tre omgångar. Med hjälp av en felaktigt dömd straff smet Djurgården förbi på målskillnad. I och för sig en haltande jämförelse, eftersom Örgryte vunnit om det varit trepoängssystem.

Men det är förstås att måla fan på väggen. Så illa kommer det inte att gå i år.

* * *

I SVT sänder man just nu en serie om Fotbollens historia i åtta delar.

Blev besviken över första avsnittet där det påstods att Sven-Göran Eriksson införde ett nytt tränings- och spelsystem i IFK Göteborg. Det gjorde han inte alls, utan bara modifierade vad Bob Houghton lanserat i MFF 1974.

Uttryckte min förgrymmelse på Facebook, men fick ett mess från Staffan Tapper: ”Vänta till avsnitt 7.”

Men redan i avsnitt 3 blev det riktigt bra och sevärt. Det handlade om Gunnar Nordahl, vars storhet aldrig riktigt uppskattats, eftersom det varken fanns TV eller sociala medier på den tiden. Fem gånger vann han italienska skytteligan för Milan.

Efter spelarkarriären blev han tränare. Bland annat i ett flertal allsvenska föreningar. Kanske inte så framgångsrik i den rollen.

Efter två år i Öster tyckte basen Stig Svensson det var nog. Men inom skål och vägg anförtrodde han mig:

– Människan Gunnar Nordahl skulle jag inte tveka skriva livstidskontrakt med.

Alltså ett sevärt inslag om en av de största i svensk fotboll, speciellt för ungdomar under 60 år.

”Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.” (Torssons hitlåt)

* * *

På 1 maj spelar cupfinalen MFF-Djurgården kl 14. Inte många som reagerar på tidpunkten, men den konkurrerar faktiskt med 1 maj-tåget.

Annat var det förr. Alltså på den tiden då alla allsvenska matcher spelades kl 13.30 på söndagar.

Men med ett undantag. Om MFF hade hemmamatch 1 maj så flyttades avspark till kl 17. Då hann arbetarna först gå i tåget innan det blev match på Malmö idrottsplats (för det var på den tiden).

* * *

Det finns massor av tv-kanaler nuförtiden. Här ett axplock på mitt agerande.

Kastar mig över fjärrkontrollen:

* Bojan
* Markoolios morsa
* Greta Thunberg
* Gunilla Persson
* Spelreklam med Birro

Famlar efter fjärrkontrollen:

* Familjen Wahlgren
* Maria Montasam
* Fru Parnevik

Sänker ljudet:

* Snackesaliga kommentatorer
* Skrikande kommentatorer

Så nog har jag att göra.

Osse va de fridag

Denna dag ägnas hela min uppmärksamhet och kropp till vården. Dock inte äldrevården. Än.

Mot dem har MFF aldrig förlorat

Nu är vi igång. Innan vi ses nästa månda har MFF spelat två allsvenska matcher. Värnamo i kväll och Västerås på lördag.

Förutom de inledande bokstäverna har de ytterligare en sak gemensam: MFF har aldrig förlorat mot någon av dem. Nästan.

En gång är ingen gång, men en gång kan också vara två gånger.

1978 vann Västerås med 2–1 hemma på Arosvallen. Det märkliga med den matchen var, att den gällde både allsvenskan och svenska cupen.

Inte blir det mindre anmärkningsvärt med tanke på att MFF ställde upp med samma lag som så småningom skulle leda till Europacupfinal.

* * *

Jag såg Västerås två gånger i mitten av 1950-talet när jag låg bakom Tore Svenssons mål (har ni hört talas om den tiden). MFF vann med 7–0 första gången (bilden från den matchen) och 8–1 andra.

Kajan gjorde bara mål i den första matchen, eftersom han sedan blev proffs i Italien. Det gav Lill-Kick Svensson chans att debutera i allsvenskan.

* * *

Något som väckte uppmärksamhet var den allsvenska upptaktsträffen på Finlandsbåtarna 1997.

Efter att lag på lag presenterat spelartrupper med svåruttalade namn (sannolikt med jugoslaviskt ursprung) klev Västerås tränare Liston Söderberg fram och deklarerade:

– Vi har ett rent ariskt lag.

Det tog naturligtvis hus i helsicke bland alla kvällstidningars reportrar och några andra. Rubriker och löpsedlar.

Efteråt förklarade Liston, att han bara menade att han hade en helsvensk spelartrupp.

Hade han bara avvänt det begreppet hade han sluppit leva med rasiststämplen ända fram till sin död 2022.

* * *

MFF:s damlag inledde med en förlust på 0–5 mot Umeå. Det finns ingen anledning att känna skadeglädje, men däremot var det en ordentlig knäpp på näsan för alla ”förståsigpåare” som sett vägen till allsvenskan ligga utstakad. Framför allt på Sydsvenska Dambladet.

* * *

I dagarna fyra har golfaren Ludvig Åberg tilldragit sig intresse. Men att som Expressens krönikör beskriva det: ”En fullträff – på bästa sändningstid i SVT” är naturligtvis inte korrekt. Klockan 21.00–1.30 är inte precis den tid svenska folket normalt ägnar åt tv-tittande.

Med sådan framgång går det lätt till överdrifter bland det svenska folket. I en enkät i Aftonbladet tror 85% att Åberg en gång kommer att bli världsetta.

Jag tror inte folk i allmänhet begriper hur svårt det är att bli världsetta i globala idrotter som golf och tennis (till skillnad från skidor och skidskytte). Hittills ingen i golf, medan Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg nått den anmärkningsvärda positionen i tennis.

Visst kan Ludvig Åberg nå dit, men det är inte 85% chans.

* * *

Ludvig Åberg, Johan Glans och Felix.

Eslöv levererar.

* * *

Även ishockeyn har tilldragit sig intresse. Efter 52 träningsmatcher är det nu det gäller.

För Malmö Redhawks tog det slut med en gång, men Rögle har levererat.

Tänk om Skåne tar hem SM-gulden i fotboll, ishockey och handboll.

Även det är dock lägre än 85%.

* * *

Ett inlägg på Facebook får mig att tänka på ett minne från stugan.

Det luktade förfärligt, men trots att både jag och dottern Helena snusade, spolade och letade, så fann vi inte källan.

Inte förrän vi hittade en flaska med matolja. Där hade en mus på något sätt tagit sig in och sannolikt dött drunkningsdöden.

Så det bara att kasta ut resterna på marken utanför. Där blev den tämligen snabbt upphämtade av ett flygande varelse.

Sen blev det säkert en festkväll hemma i skateboet. Det är inte ofta det serveras oljemarinerad mus till middag.

Två mål av Kajan och ett av Klumpen

Det är mycket jubilerande nu. 50 år sedan Abba vann Eurovision med Waterloo, samma år som Sverige blev femma i fotbolls-VM och 30 år sedan bronset i USA.

Men det ingenting som satt prägel på mitt liv, trots att jag var på plats på båda fotbolls-VM, som det som hände för 70 år sedan.

Den 25 april 1954 såg jag min första MFF-match på Malmö idrottsplats.

Jag fick följa med en morbror och stod på ståplats bland alla gubbarna i hatt. Följaktligen såg jag inte så mycket, utan varje gång det blev jubel så tittade jag upp på anslagstavlan för att se om det blivit mål.

Det hade det blivit ibland. MFF vann med 3–0 mot Elfsborg. Två mål av Kajan och ett av Klumpen.

Då hade förstås åttaåringen inte en aning om att just de två målskyttarna skulle bli nära bekanta senare i livet.

Att spelarna hade smeknamn var vanligt. Förutom nämnda fanns även Grus och Timpa i laget.

I min bok 100 MFF:are har jag försökt reda ut bakgrunden till smeknamnen.

”Nils-Åke ”Kajan” Sandell var unik med sin förmåga att göra mål. Smeknamnet fick han redan under pojklagsåren i Lund. En ledare tyckte han var på pricken lik Kajan Hjelm, en barnskådespelare i det på 1940-talet populära Vårat gäng.”

För Bertil Nilsson var det en högst annorlunda bakgrund.

”Smeknamnet ”Klumpen” är svårförståeligt, eftersom Bertil var tunn och späd. Men förklaring finns.

– Det var en kompis ”himma po gåren” som skulle ge alla ett smeknamn. Jag fick två alternativ att välja på och valde Klumpen.

Detta till stor del beroende på alternativet:

– Ja, det var att bli kallad Fisen.”

* * *

När jag gjorde min entré på den allsvenska arenan låg MFF faktiskt på nedflyttningsplats (man spelade höst-vår då), men tack vare mitt intåg (?) följde fem matcher utan nederlag och MFF slutade på en sjunde plats. Kanske delvis för att jag flyttat ner och låg bakom Tore Svenssons mål.

Min första MFF-förlust fick jag dock inte uppleva på plats, eftersom den kom i sista omgången mot Djurgården på Råsunda.

Matchen har dock gått till historien av ett helt annat skäl.

I den andra halvleken blev Sven Hjertsson utvisad för ”olämpligt uppträdande”.

Numera rynkar vi knappt på näsan när någon blir utvisad.

Domaren ansåg sig trött på Svens tjatande och visade ut honom för protest mot domslut.

Det var den första utvisningen i allsvenskan på tjugo år.

Och renderade dessutom Sven tre månaders avstängning.

Normalt sett brukar jag sluta där med återgivandet av den händelsen. ”Kolla aldrig fakta, då kan hela storyn spricka.”

Det är förstås fakta, men två av de tre månaderna som Sven var avstängd, avtjänades under dåtidens sommaruppehåll.

Att Sven därefter valde att lämna MFF för Hässleholms IF är en annan historia.

* * *

Nu börjar tidningarnas experter åter hylla MFF som oövervinnliga efter två inledande segrar.

Anledning finns, men det är lätt att ta till övertoner efter ett par matcher.

Man kan bara påminna om fjoråret då MFF inledde med åtta raka segrar, Isaac Kiese Thelin hade gjort åtta mål, och hade fem poängs försprång till Elfsborg.

Vi vet hur det slutade. Målskillnadsaffär sedan Elfsborg i näst sista omgången kunde avgjort, men bara spelade oavgjort mot Degerfors.

* * *

Apropå gamla och bättre tider.

Under ishockey-VM i Globen hade alla ackrediterade journalister fri entré till tre av Stockholms nattklubbar. SHT, Baldakinen och Göta Källare.

Jag förstår inte varför jag kommer ihåg det, eftersom jag aldrig var där.

Osse va de en annan da

Och den ägnas åt att gömma påskägg för barn och barnbarn.

Alla tippar Malmö FF

Äntligen är det dags. I helgen sätter allsvenskan igång på allvar. Så nu är att likt Karl XII ge sig in i ”rök och damm”. Det ska spelas fotboll i Stockholm.

Bland det mest meningslösa som finns är alla experter som ska tippa allsvenskan. I år ännu mer tramsigare än nånsin. Alla tippar Malmö FF som segrare.

Må det bli så, även Djurgården har ett oroande bra lag den här säsongen.

* * *

För MFF:s del inleds serien med en bortamatch mot Norrköping. Vi med årsringar minns med förfäran de mötena. Under en rad av år delade de två klubbarna på guldmedaljerna. Nästan alltid med att lagen vann sina hemmamatcher i de inbördes mötena.

Jag minns när jag var i Norrköping 1991 när Bob Houghton var MFF-tränare. Trots en sagolik karriär fick han aldrig vara med att vinna i Idrottsparken i Norrköping. Denna gång vann Peking med 3–0.

Efter matchen utbrast en förkrossad Bob:

– I’ll burn this fucking place.

Det behövde han aldrig, utan Norrköping byggde själva om sin arena. Och döpte den till Plantinumcars Arena. Herrejösses.

* * *

Premiären för Jon Dahl Tomasson som svensk förbundskapten blev inte lyckad, om man uttrycker sig milt. Men alla optimistiska förståsigpåare glömde, att det var samma spelare som blivit utdömda året innan.

I kväll är det dags för match mot Albanien och då kan det inte gå snett.

Men jag ser redan fram emot den 5 juni då Sverige spelar i Parken mot Danmark. Hur kommer danskarna att ta emot sin forne idol?

* * *

Den senaste veckan har vi matats med flera timmar varje dag av tv-sändningar från SM-veckan. ”Hela Sverige är samlat”, har man basunerat ut?

Nja, så mycket hela Sverige är det inte. Läser man resultatlistorna så är det bara deltagare från Dalarna, Jämtland, Värmland, Västerbotten och Norrbotten. Alltså det som förekommer på snö. Det är långt, långt ifrån hela Sverige.

Men det är inte så konstigt, eftersom skidåkning förutsätter snö.

Det har även förekommit lite udda sporter, armbrytning. cheerleading, åka skidor efter hundar och annat, som har varit trevligt att stifta kontakt med.

Jag skulle vilja föreslå en annan gren, mer anpassad till sydliga förhållanden och med internationell status: Kundvagnsrace mot danskar.

Den ska givetvis avhållas på Emporia, varuhuset som ligger alldeles intill brofästet. Danskarna blir svårslagna med sin valuta och sin jakt på godis, som i Danmark är belagt med sockerskatt.

Där har Piteå något att bita i.

* * *

Jag tror inte de danska kunderna behöver tala engelska, hoppas inte det. De förstår det svenska räknesättet mycket bättre än vad vi klarar av deras nummersystem.

För i Danmark kan vi bli ställda om en vara kostar ”treoghalvfjerds og en halv”.

Den som då plockar upp 73,50 kan danska.

* * *

Jag har i många år försökt lära mina närstående hur man beräknar påskens infallande.

Det börjar arta sig med hjälp av mina tre minnesmärken:

* Vårdagsjämning (alltid 20 mars).
* Fullmåne (i dag).
* Följande söndag.

Så enkelt är det.

* * *

Slutligen finns det danskar som klarar sig utmärkt på ärans och hjältarnas språk:

En annan favorit är ishockeyspelaren Kim Staal, som efter många år i Malmö fortfarande talar perfekt skånska.

På det andra hållet har jag fotbollsspelaren Mattias Jonson, som efter något år i Brøndby talade perfekt danska (i mina öron i varje fall).

In i dimman!

SM-final i bandy i Västerås, cupsemifinal i fotboll på Friends. Vad har de gemensamt?

Man kan inte se bollen.

”In i dimman” var kanske ett fältrop under ungdomens lördagskvällar, nu har det blivit slogan för svensk toppfotboll.

Det har talats om krafttag mot läktarstörningarna. Polisen vill tömma läktarna när delar av publiken maskerar sig, men se det vill inte Fotbollförbundets ordförande Fredrik Reinfeldt, ni vet han med ”öppna er hjärtan”.

Han föredrar ”exkluderingsprincipen”. Alltså att ta reda på de skyldiga och stänga av dem.

Hur många av söndagens bengalbrännare kommer att bli avstängda, tror ni? Förmodligen inga.

Tyvärr kommer årets allsvenska säsong att bli precis lika förstörd av huliganer som tidigare.

Eftersom det är bränder som uppstår borde man kunna skicka in brandkåren och spruta. Men det går inte, eftersom det kan droppa på någon oskyldig.

Utökade möjligheter för klubbarna att använda kameraövervakning borde göra det lättare att få fast de skyldiga.

* * *

Jon Dahl Tomasson har tagit ut sin första landslagstrupp, som går i elden redan på torsdag mot Portugal. Det har talats på sina ställen om ett ”nytt” landslag, Men faktum är, att samtliga spelare, Simon Olsson undantagen, har redan varit uttagna i något av Janne Anderssons landslagstrupper.

Så förnyelsen får vi vänta på.

Och jag tycker ändå det är rätt att talangerna Roony Bardghji, Lucas Bergvall och Sebastian Nanasi får visa upp sig i U21 så länge den möjligheten finns. Åtminstone under det här fönstret.

Nästa gång, mot Danmark i Parken 5 juni, har det spelats 12 allsvenska omgångar och då bör förbundskaptenen ha inventerat materialet. Så att laget är finslipat till höstens Nations League mot stornationer som Azerbajdzjan, Estland och Slovakien.

* * *

Efter 52 träningsmatcher är det äntligen dags för ishockeysäsongen att sätta igång.

Tyvärr står Malmö Redhawks då utanför.

Däremot är kasningen på nederbörden obevekligen över för den här gången.

Det ska dock inte förnekas, att det har varit trevlig avkoppling på förmiddagarna. Då stör de inte övriga (riktiga?) idrotter.

Skidskyttet har SVT haft hand om med sina stränga kommersiella regler. Ingen reklam i tv-rutan. Ändå tillåter man Sebastian Samuelsson att sätta ett russinpaket på skidorna och firmareklam på gevärsskyddet när han ska intervjuas. Hyckleri.

Och suveräne världsettan Johannes Thingnes Bø är inte ett dugg bättre. Han har reklam för Uno-X på båda ställena. Det har han inte mycket för, eftersom Uno-X försvann från den svenska marknaden 2009.

Vi som är lite äldre minns hur Arne Sandberg, grundaren av svenska Uno-X, satsade sina bensinpengar på att bygga Billingehus – och värva fotbollsspelare till Skövde AIK.

Man fick hem ex-proffset Arne Selmosson, Nackas lillebror ”Ya” Skoglund från Hammarby och Bill Björklund från Norrköping.

Det ledde ända till allsvenskt kval 1970 där det dock blev stopp mot Landskrona och Luleå.

* * *

Sveriges fotbollslandskamper sänds i både Viaplay och TV6. Skillnaden är att i halvtid visar TV6 bara reklam, medan Bojan orerar i Viaplay (som blivit väldigt dyrt).

Så jag har sagt upp Viaplay. Två flugor på smällen.

Utlänningar ger räkneproblem

I dag blev Sverige fullvärdig medlem av Nato. ”En för alla, alla för en” enligt paragraf 5. Det gäller dock inte inom fotbollen. Så även om Danmark anfaller, så kan vi inte räkna med någon hjälp från Luxemburg.

Däremot innebär medlemskapet i EU att det är fritt fram för EU-medborgare att spela i Sverige med hänvisning till den fria arbetsmarknaden.

Tidigare var antalet utlänningar maximerade till två per klubb. Jag minns att till och med Jonas Thern fick hålla till på bänken ibland i Roma, eftersom klubben även hade två brassar.

Jag minns också när Bayern München ville värva Stefan Schwartz (bilden) i slutet av 1980-talet. Men då skulle han bli tysk medborgare, pappa Herbert var tysk, och därmed kringgå utlänningskvoten. Stefan tackade dock nej, vilket vi ska vara tacksamma för.

Ett annat medborgarskap som gav problem var ishockeyspelare Ulf Samuelsson vid OS i Nagano 1988. Det upptäcktes att han var amerikansk medborgare och blev diskvalificerad, Tre Kronor fick dock behålla sina poäng.

Vid den tiden tillät Sverige nämligen inte dubbla medborgarskap. Om jag läser rätt så tillkom den möjligheten först 2001.

* * *

Och det har inneburit en ny situation för framför allt svenska landslaget. Hur många gånger har vi inte hört vid det här laget frågan om vilket landslag vederbörande vill spela för.

Den stora invandringen till Sverige sedan 1960-talet har aktualiserat frågan.

Jag kan inte påminna mig att Zlatan Ibrahimovic nånsin tänkte över landslagsvalet, även om han kunde ha representerat Bosnien eller Kroatien i stället.

Däremot är det bland annat två Malmöfödda spelare som valt ett annat landslag, Anel Ahmedhodžić i Bosnien/Hercegovina och Saman Ghoddos i Iran. Båda med förflutet i det svenska ungdomslandslaget.

För att bindas till ett visst land, enlig Fifareglerna, ska man ha spelat en tävlingslandskamp för seniorer.

* * *

I Sverige har vi dock en gräns för hur många utlänningar som får ingå i truppen i de högsta divisionerna. Regeln är att minst hälften ska vara hemmafostrade. Med detta avses:

“Spelare som varit registrerad för svensk förening under minst tre år från och med det kalenderår spelaren fyllde 12 år t.o.m. det kalenderår spelaren fyllde 21 år.”

Gäller även ungdomar som inte hunnit förvärva svenskt medborgarskap.

Det innebär problem för MFF.

När tränaren Henrik Rydström ska ta ut en trupp så förutsätter jag att han nominerar de elva bästa spelarna i startuppställningen. Sedan måste han börja räkna vilka som ska sitta på bänken.

Jag får det till att MFF har 13 spelare i truppen som inte är ”hemmafostrade”. Så det blir att sätta minst två på läktaren av det skälet.

* * *

Problemet var annorlunda förr. 1970 kvalade Landskrona Bois sig upp i allsvenskan. I laget fanns två danskar, som man tvingades kasta ut. Inga utländska spelare var tillåtna i allsvenskan, eftersom det spelade om ett svenskt mästerskap.

Den förste utländske spelaren i allsvenskan blev Ronnie Powell, som spelade för Brynäs 1974. Han kom dock till Sverige som utbytesstudent, inte fotbollsspelare. Men slog sig till ro och är pappa till Magnus Powell, allsvensk i både Örebro och Helsingborg.

Allra först anser många att finländaren Pekka Utriainen var. Han spelade allsvenskt för Holmsund 1967. Men hade fått svenskt medborgarskap inför den uppgiften.

* * *

Själv har jag aldrig ställts inför det problemet. Däremot skryter jag gärna om att mina barnbarn är femte generationen i rakt nedåtstigande led som är födda i Malmö.

Däremot var deras farfars farfars far invandrad.

Han kom från Skabersjö.

Vill MFF inte hylla Bosse Larsson?

För flera månader sedan föreslog jag i denna blogg, att under kommande Europaspel skulle MFF döpa om sin anläggning till Bosse Larsson-stadion som en hyllning till tidernas ojämförligt störste MFF:are, eftersom Uefa inte tillåter kommersiella namn (Eleda stadion).

Med sedvanlig ödmjukhet vet jag inte min påverkan, men till årsmötet i fredags hade två medlemmar inkommit med en motion med just denna innebörd.

Årsmötet hade, vill jag minnas, 349 röstberättigade medlemmar, där åldersuppskattningen visade på att en majoritet verkligen sett Bosse Larsson spela.

Så motionen hade gått igenom som ett skott.

Det ville inte MFF-styrelsen. I stället dribblade man undan frågan genom att föreslå tillsätta en arbetsgrupp. Utan att ha någon egentlig uppfattning om hur den skulle se ut. Huvudsaken att inte årsmötet tog ett beslut i namnfrågan.

Va i hondan? Vill MFF inte hylla tidernas främste?

Mötessekreteraren och ordkonstnären Pontus Hansson upprepade orden ”varaktig hyllning”. Alltså att en namnändring under Europaspelet skulle bara vara tillfällig. Men så tydligt uttryckte han sig inte.

Det hade nämligen kort tid innan kommit en tjänsteskrivelse från Stadskontoret, daterad 2024-02-20, med följande innehåll:

”I mars 2022 godkände kommunstyrelsen även en avsiktsförklaring med Malmö FF som bland annat innebär att parterna ska verka tillsammans för att en ny multisportanläggning med fullstor fotbollsplan ska vara klar 2026 samt att en ny fotbolls- och friidrottsanläggning ska ersätta Malmö stadion med målsättningen att vara klar under perioden 2026–2028.”

Denna nya fullstora fotbollsanläggning kan då döpas till Bosse Larsson-stadion. Då blir det en ”varaktig” hyllning.

Om detta sades intet på årsmötet, eftersom man inte kan döpa något som inte ens är påbörjat.

Hoppas i varje fall att det är så.

* * *

Sverige har fått en ny förbundskapten i dansken Jon Dahl Tomasson. Och diverse ”experter” hyllar utnämningen innan han ens tagit ut en trupp eller spelat en landskamp.

Jag är tveksam.

Framför allt för att man fäst för stor vikt vid hans spelarmeriter, inte minns fotbollschefen Kim Källström har understrukit det.

Man behöver inte ha varit häst för att bli en bra ryttare.

De tre främsta tränarna i svensk fotboll, Bob Houghton, Roy Hodgson och Sven-Göran Eriksson, hade inga spelarmeriter att skryta om. Ändå förde se, var och en på sitt håll, sina klubbar till framgångar man inte skulle uppnått utan deras insatser.

Att dessutom Jon Dahl vägrar att försöka lära sig svenska och att han tänker fortsätta bo utomlands (i Holland?) är inget som inger förtroende.

Men alla ska ha sin chans. Det finns unga talanger i svensk fotboll i dag som kan ge landslaget en högre status. Från Janne Andersson framgångsrika landslag 2018 finns bara spillror kvar. Får den nye förbundskaptenen fart på ungdomarna kan det trots allt bli bra.

* * *

Vasaloppet är över. Runt 16 000 åkare var anmälda. Hur många som gick i mål är en annan fråga.

I år blir det dock svårt att hitta Bragdmedaljör eller Jerringprisvinnare i resultatlistan, men det brukar kunna lösa sig.

I stället har det blivit ”kändisar” som drar uppmärksamhet till sig.

Bland annat räknas, i Expressen, en dam som varit med i Bonde söker fru till den kategorin.

OMG som jag lärt mig att det heter.

Mest elände i Malmöidrotten

När man tvingats genomlida en hel helg utan skidåkning och skidskytte (ironi) måste man ägna sig åt de mer lokala idrottshändelserna.

Och det var ingen rolig upplevelse. Om vi bortser från MFF:s uppvisning i Luleå.

* Malmö Redhawks åkte på stryk i Skånederbyt mot Rögle. Det lär dessutom ha varit sjunde gången i rad.

* HK Malmö har problem med ekonomin, men trots två förluster mot Kristianstad ligger man kvar på sjätte plats.

* Lugi förlorade bottenmötet med Aranäs och riskerar nedflyttning.

* Malmös näst bästa fotbollslag tillhör tredjenivån (division 1) i seriesystemet.

”Sicket elände”, som Peps Persson brukade uttrycka det (även om det då handlade om att krafsen i Tjörnarpssjön hade dött).

* * *

Intresset för handboll i Malmö tycks närma sig bottennivå. Publiksnittet för HK Malmö ligger på 1 042 åskådare/match. Bara byklubbarna har lägre.

Det kan bero på att klubben inte har någon förankring i Malmö. En fortsättning på IFK Malmö, där namnbytet skulle locka både ”blåa” och ”gula” supportrar. (Bilden från IFK Malmös guldår 1973/74 med Bengt-Arne Nebrelius, Tommy Jansson och Bobban Andersson)

Så blev det inte.

Men en stor del av nedgången har den totala saknade av medial uppmärksamhet.

* TV-sändningarna sker nu från en egen plattform med hutlösa priser. 129 kr/match eller 3 999 kr för en hel säsong,

* Dagstidningarna har ingen information inför matcherna och sedan bristfällig uppföljning.

När det gäller Redhawks beror det i huvudsak på uteblivna resultat. Bevakningen av media kan man i varje fall inte klaga på. Där ligger man i nivå med MFF.

* * *

I lördags lade jag in en extrablogg inför proffsboxningarna i Köpenhamn:

Resande slagpåsar

Där jag framför allt berättade om två boxare från Georgien, som blev tre, som reste runt och fick stryk. Så här gick det för dem:

* Ruben Movsesianim som hade förlorat 26 matcher, varav de åtta senaste på knockout mer eller mindre. Han mötte en dansk debutant – och blev knockad i första ronden.

* Mikaela Laurén skulle ha mött en rumänska. Men i sista stund hoppade hon av och i stället kom Mariami Nutsubidze från Georgien upp i ringen. Teknisk knockout (uppgivet) i första ronden. Georgiskan varken ville eller kunde boxas.

* Mest intressant var dock tungviktaren Tamaz Zadishvili som skulle ha mött en dansk. Men matchen blev inställd. Jag citerar danska tidningen BT:

”Et af aftenens imødesete højdepunkter, sværvægtskampen mellem Mathias Hansen og Tamaz Zadishvili fra Georgien, måtte aflyses, da georgieren lørdag morgen blev hentet af politiet på hotellet i København.”

Ingen förklaring, ingen uppföljning.

* Huvudmatchen gick förstås danskan Dina Thorlund, som i det sammanhanget anses ha två VM-bälten. Men i sista stund lämnade tänkta motståndaren återbud och med en dags varsel kom en spanjorska in. Och var rena slagpåsen även om det tog sju ronder innan det var över.

Gemensamt för alla dessa inhämtade slagpåsar var att de inte var intresserade att vinna, för det visste de var omöjligt, utan bara och ta en smäll, stanna kvar i golvet så att domaren kunde räkna färdigt, sedan bara lösa ut checken.

Men publiken låter sig inte skrämmas. Galan gick i Royal Arena i Köpenhamn och verkade tämligen välbesatt.

* * *

På söndag är det äntligen (?) dags för Vasaloppet. Med runt 15 000 åkare.

Men det är inte som förr när alla de bästa åkarna var med. Alltså på Sixten Jernbergs tid, föra att inte tala om Janne Stefansson med sju segrar (1962–1969).

Sedan flera år tillbaka är de bästa åkarna upptagna av Världscuptävlingar samma helg som Vasaloppet, men i gengäld har det utvecklats en speciell långloppselit.

Och de kör inte gratis. Med en omsättning på 500 miljoner kronor kan arrangören locka de bästa i den kategorin.

För att inte tala om Petter Northug som genom sin blotta närvaro drar uppmärksamhet till sig – och en fet check.

Men jag skulle inte tänka mig att ställa upp, oavsett belöningens storlek.

Träningen är helt enkel för bristfällig.

50 meter på gräsplanen utanför 1954 är min skiderfarenhet. Och det räcker inte för Vasaloppet.