Kiev är närmare än Kiruna

Putin, Putin, Putin.

Så var det avklarat. Det går inte att tänka en tanke, långt mindre producera några ord utan att Ukraina och diktatorn i Ryssland kommer upp,

Lite intressant, att Fifas beslut att inte stänga av Ryssland från fotbolls-VM berör nu minst lika mycket som stridsvagnar på Kievs gator.

Varför inte göra som 1992 när Jugoslavien i sista stund kastades ut från EM i Sverige? En avgörande skillnad lär vara, att det var FN som utfärdade en resolution mot Jugoslavien. Men det går inte med Ryssland, eftersom ryssarna har vetorätt i säkerhetsrådet.

Det borde dock inte hindra Fifa, som har fler medlemmar än FN, att självständigt bojkotta allt ryskt deltagande.

* * *

Kanske ska man utfärda en varning, att inte fatta alltför långtgående beslut i stridens hetta. Även denna konflikt kommer att vara över så småningom. Och då gäller det att inte ha målat in sig i ett hörn.

Men playoff till VM-slutspelet är bara en knapp månad bort. Det beslutet borde redan varit fattat.

Med kraftiga hot om bojkott mot Ryssland från de övriga tre medverkande länderna, borde det vara självklart.

* * *

En liten reflektion.

Från Malmö är det närmare till Kiev än till Kiruna.

* * *

Sverige skickar försvarsmaterial till Ukraina efter ett riksdagsbeslut.

Bara kommunisterna och grönkålsmaffian var emot.

Det säger väl en del om dessa partier.

* * *

Lagkaptenerna Oleg Blochin och Bosse Larsson hälsar på varandra inför Europacupmatchen 1978. Foto: Pierre Mens.

När det gäller egna minnen från Ukraina så framstår Europacupmatchen 1978, då MFF lyckades slå ut Dinamo Kiev, som det främsta.

Kiev hade Oleg Blochin i laget. Han hade 1975 blivit utsedd till Europas bäste spelare. När han som lagkapten hälsade på Bosse Larsson var ett ikoniskt möte. Bosse var så klart bäst av de båda i den matchen.

Dinamo Kiev fick spela i Europacupen i egenskap av Sovjetunionens mästare.

Vi var lite slarviga på den tiden och trodde att alla från Sovjet var ryssar. Så var det inte, vilket vi fick erfara när muren föll och flera självständiga stater i det gamla Sovjetväldet bildades. Däribland Ukraina 1991.

* * *

Coronakommissionen har kommit med sitt slutbetänkande. Och kommit fram till att regeringen litade för mycket på Folkhälsomyndigheten.

Ja, vad skulle man annars göra? Om jag går till doktorn och han skriver ut ett recept, så tar jag den mängd som föreskrivits.

Och finns absolut ingenting som säger, att en regering av annan sammansättning skulle gjort det bättre.

Jag litar på Tegnell.

* * *

Tack och lov har fotbollen kommit igång mitt upp i allt elände. Två gånger 5–1 i cupen för MFF. Men det är division 1-lag man mött, Gais och Ängelholm, och säger ingenting om MFF:s nivå. Bara att – trots de tio målen – det saknas en anfallare.

Och MFF:s reservlag slog ytterligare ett division 1-lag, Olympic, med 2–0 efter att ha dominerat matchen.

Men det gav det glädjande beskedet, att Sebastian Nasasi nu är självklar som en startspelare i allsvenskan.

MFF:s bästa import från Kristianstad sedan Charles Gustafsson.

* * *

Det är alltid lite roligt att läsa fotbollsklubbarnas årsresultat. MFF kunde i år redovisa ärliga resultat, eftersom man kan gick med hundratals miljoner i vinst. Annat var det för några år sedan då man redovisa 100 000 kr i vinst trots att verksamheten gick 41 miljoner back.

Nu är det BK Häcken som redovisar 4 miljoner kr i förlust förra året. Det är starkt med tanke på att Gothia Cup, som varit inställt två år, normalt ger ett överskott på 100 miljoner kr.

När det gäller Gothia Cup kan det än en gång berättas, att det från början var ett samarrangemang mellan Gais och Häcken. Men första året gav förlust, så Gais hoppade av. Det har man nog ångrat många gånger sedan dess.

Och nu ligger Gais i samma serie som Olympic, Torn, Lunds BK och Tvååker bland annat.

Nej, det var bättre förr

Nu kommer den igen, den där förbaskade abstinensen. Under dryga två veckor har man vant sig att det ska vara OS på tv när man vaknar — eller långt innan man slår upp ögonen.

Själv missade jag en del när skidskyttet flyttades fram till mitt i natten bara för att inte deltagarna skulle frysa om fimsarna.

Trots kyla, hög höjd, blåst och pandemi, har det blivit många trevliga stunder framför tv-apparaten.

Men när spelen summeras som ”de bästa genom tiderna”, så blir det för mycket för en gammal man.

Traditionellt baseras vår tideräkning på Kristi födelse, men i dagens mediavärld tycks den ha startat om vid det senaste millennieskiftet. Allt dessförinnan tycks vara utsuddat.

Martin Lundström stormar fram mot guldet på 18 km i S:t Moritz 1948

I Peking tog Sverige 18 medaljer, varav 8 guld. Storartat.

Men de togs i tävlingar där det delades ut medaljer i 109 discipliner. Sverige tog 5,5 % av medaljerna.

Vid OS i S:t Moritz 1948 tog Sverige 13 medaljer, varav 7 guld av totalt 22 discipliner, vilket ger 15,15 % av medaljerna. Nästan tre gånger bättre än i Peking.

Det är förstås en skev jämförelse. 1948 låg större delen av världen i spillror efter andra världskriget. Det gav en enorm fördel för Sverige

Däremot kan Cortina 1956 kanske framhävas som det främsta svenska vinter-OS. 13,89 % av medaljerna. För dem som – märkligt nog – inte minns, så var det på den tiden Sixten Jernberg dominerade på skidor och Sigge Ericsson på skridsko.

* * *

Av de 18 svenska medaljerna i Peking kom 14 i grenar som inte fanns med på det olympiska programmet förr i tiden. Kvar finns Sara Hector i storslalom, Nils van de Poels dubbla guld på skridskor och damernas stafettlag på längdskidor.

Curling blev en svensk medaljmagnet, men fanns inte på det officiella OS-programmet förrän 1998.

Skidskyttet introducerades för herrar 1960, med Klas Lestander som guldmedaljör, medan damerna fick vänta till 1992.

Grenarna där man hoppar och slår volter på skidor var inte ens påfunna på den gamla tiden.

* * *

Frågan har ställts på många ställen, varför Norge är dubbelt så bra som Sverige, räknat i medaljer. Och man har salufört en massa olika förklaringar, men har tydligen inte förstått den simpla sanningen:

Där finns snö!

Det finns 5,3 miljoner invånare i Norge jämfört med Sveriges 10 miljoner. Dubbelt så många i princip.

Skillnaden är att i Norge har samtliga invånare snö utanför fönstret, medan det för svenskt vidkommande bara är en tiondel av befolkningen, alltså en miljon, som har tillgång till den vita nederbörden.

Så Norge borde varit fem gånger bättre än Sverige. Men så långt har det inte gått.

* * *

Påpassligt nog startade den svenska fotbollssäsongen bara några timmar efter OS-avslutningen. Åtminstone för de skånska lagen.

MFF gjorde processen kort med Gais. 3–0 på en halvtimme och 5–1 slut.

Men då ska man komma ihåg att nästa gång Gais kommer till Malmö för att seriespela så är det mot Olympic på Lindängen. Den nivån.

Än en gång är det beklagligt, att Amin Sarr föredrar att spela i nederländska Heerenveen, i ett lag med fem raka förluster bakom sig. Han hade behövts.

Att MFF ska försöka värva en bra anfallare tycks alla vara överens om. Men så här års kan det bli svårt, inte minst för att man redan har för många utländska spelare i truppen. Och därmed kan få vänta till sommarfönstret.

Kanske kan man göra en ”Marek Hamsik” som Göteborg gjorde förra året. Alltså ta in en storspelare på korttidskontrakt där man kan utnyttja den svenska nöjesskatten på bara 15 %. Fast det blev ju inte så lyckat i Göteborgsfallet.

Eller varför inte göra som danska AGF (Århus). Där har man värvat Jack Wilshere med 34 landskamper för England under Arsenaltiden och uttagen av Roy Hodgson i VM-truppen 2014. Även i detta fall rör det sig om ett korttidskontrakt.

Men MFF bör har mer långsiktiga planer än så.

Seriösa journalistiken är hotad

Sicken vicka. Bröllopsdag, födelsedag och så vinter-OS på det. Inte många lediga stunder.

Trots en lång karriär som sportjournalist har jag aldrig någonsin sett en tävling på snö. Egentligen inte på is heller, om man undantar när utövarna har en klubba i handen.

Ändå förvandlas vi vart fjärde år och blir storsvenskar. Det är blågult som gäller.

Svenska guldmedaljer har erövrats i puckelpist, storslalom, hastighetsåkning på skridsko och sprint på skidor.

Inte precis några idrottsgrenar som kan utövas i det skånska landskapet. Ändå känner vi oss delaktiga i framgångarna.

Den enda gren som förekommer här nere är ishockey. Och där har Malmö Redhawks hela nio spelare med – i Danmark, tre i herrlaget och sex bland damerna.

Så egentligen borde vi heja på Danmark. Och det gör vi också, utom när man möter Sverige.

* * *

Det blir många tv-timmar. Nu när Discovery tagit över sändningsrätten blir det också många nya namn i rutan.

Men alla kommentarer kommer från en studie i Stockholm. De ser inte mer än vi vanliga tv-tittare, ibland mindre.

Jag ställer mig bara frågan: Vem har infört skrikandet i tv-kommentarerna?

Bengt Grive, Plex Petersson och Arne Hegerfors behövde aldrig höja rösten. De hade förmågan att engagera ändå.

Ännu värre är att i många svenska tidningar skrivs krönikor som bara är baserade på tv-sändningen. Saknas dessutom kunnandet, blir det meningslösa uppsatser.

Det är heller inte många tidningar som har representanter på plats i Peking. Man skyller på pandemin, men i själva verket är det penningpungen som styr. Dagens Nyheter har ett starkt team på plats, även kvällstidningarna är representerade, men i övrigt är det TT och Kanal5 som är de enda informationskällorna.

Talet om det fria ordet är således bara tomt prat. Men det är så framtiden ser ut.

På sociala medier ser jag gamla kollegor, som i likhet med mig, tycker det är skönt att vi hann ut i tid, innan sparraseriet och robotarna tog död på den seriösa journalistiken.

* * *

För en tid sedan skrev jag om skidskytten Ukaleq Slettemark. Hon som är från Grönland och därför får tävla för Danmark.

Hon har varit med i både distans- och sprinttävlingarna. På de 30 skotten har hon prickat rätt – alla 30 gångerna! Det var hon ensam om i hela fältet.

Tyvärr var inte skidåkningen av samma kvalitet. I sprinttävlingen kom hon på 65:e plats och fick därför inte vara med i jaktstarten.

* * *

När man går in på den dansk tidnings websida så dyker det plötsligt upp annonser för – Ekohallen.

Det är mycket man inte fattar.

* * *

MFF har varit på träningsläger i Marbella och spelat två matcher mot ryskt motstånd. Då kan man inte ha krav på några resultat, men rapporterna är inte precis uppiggande.

När man sålde Armin Sarr så står MFF nu utan ett anfallsvapen. Malik Abubakari har inte övertygat, Adi Nalic och Jo Inge Berget är inga anfallare.

Sen är det tomt. Återstår att värva en bra spelare. Men då dyker ett annat problem upp. Truppen har redan elva utländska spelare, en allsvensk trupp får innehålla högst nio.

En knivig situation.

Det innebär förstås inte, att man slipper favorittrycket. Även om det finns de som tvivlar.

Dock inte supportrarna. Till lördagens cupmatch mot division 1-laget Gais (alltså samma serie som Olympic) är det i princip redan utsålt. Fast matchen går på Malmö idrottsplats konstgräs och läktarna rymmer bara 3 500 åskådare.

* * *

I veckan är det dags för riktig idrott igen. Europacuperna i fotboll kör igång.

PSG–Real Madrid på tisdag och Inter–Liverpool på onsdag.

Det är annat än pang-pang i snömodd.

Två favoriter har lämnat oss

Aldrig får man vara riktigt glad. Även om skridskosporten inte precis är speciellt utbredd i mina takter, var det något man följde, mest i radio.

För egen del började det med Sigge Ericsson i Cortina-OS 1956, guld på 10 000 meter. Då gick även Malmös ungdomar runt i Sigge Ericsson-mössa.

Sen Jonny Nilsson och hans briljanta lopp både vid VM i Karuizawa 1963 och sedan OS-guldet året efter. Jonny blev lite extra favorit, eftersom vi är födda på samma datum (så han fyller år på onsdag!).

Väderomständigheterna var annorlunda på den tiden. Men Jonny hade varit två varv efter om man jämför med Nils van der Poels världsrekord på 10 000 meter.

Sedan kom Thomas Gustafson 1984 och 1988. Men då hade vi kommit in i tv-åldern och man behövde inte anteckna mellantider själv, vilket tog bort en del av charmen.

Och nu då. Nils van der Poel. Man kan med fog påstå att det jublades över hela världen, tidningar och inte minst sociala medier drunknade i hyllningar.

Mitt i detta glädjerus kommer ett besked, att målvaktshjälten Ronnie Hellström hade avlidit. Nils van der Poel försvann nästan helt i mediebruset.

Och som inte det var nog meddelades det sedan, att även MFF-legendaren Henry Thillberg lämnat oss.

En glädjedag som snabbt inlindades i sorg.

* * *

Henry Thillberg var en ungdomens favorit från utsiktsplatsen bakom ena målet på Malmö idrottsplats. Han var eleganten som svarade för de snygga dribblingarna och famösa framspelningarna.

Lite mer om hans karriär har jag skrivit om här:

Henry Thillberg, 90 år

Trots elva säsonger i MFF fick han bara vara med om ett SM-guld. Och hans karriär var långt innan jag börjat ägna mig åt skrivaryrket. Men två gånger har jag haft tillfälle att intervjua honom.

Första gången var den 28 oktober 1984 på läktaren när Trelleborgs FF skulle kvala sig upp i allsvenskan mot Åtvidaberg. Men det hade inget med TFF att göra, utan det faktum att det var 25 år sedan Henry var med om att besegra England på Wembley. Sverige blev andra icke-brittiska nation som klarade det.

Andra gången var i samband med artikelserien om 100 MFF:are. Där var Henry Thillberg ett självskrivet namn.

* * *

Egentligen stavades efternamnet Tillberg. Men i ungdomens dar bodde en släktning med samma efternamn på samma gata och posten kom ständigt fel. Då lade Henry till ett h i namnet, men ändrade aldrig i folkbokföringen.

Det kan ha varit kusinen Ingmar Tillberg. De båda spelade sedan något år tillsammans i MFF.

* * *

Henry Thillberg blev 91 år, men Ronnie Hellström fick sluta sina dagar bara några veckor innan kan skulle fylla 73 år.

Gemensamt för båda var att de bodde i Trelleborgs kommun på slutet.

Ronnie växte upp på Flensburgsgatan i Malmö och började sin skolgång på Södervärnsskolan.

Att han blev avvisad från MFF:s pojklagsträning kan vara sant, men det ger ett felaktigt intryck. Jag var själv en del av MFF:s pojklag vid den här tiden och vet att det inte var någon social verksamhet. Dit skulle man kvalificera sig. Och Ronnie var vid tillfället bara 10 år, medan de yngsta i pojklaget var 14 år. Småpågar fick stå på tillväxt.

Sedan gick det av bara farten när familjen flyttade till Stockholm och Ronnie sökte sig till Hammarby. Allsvensk debut som 17-åring och landslagsman när han bara var 19 år.

Guldbollen två gånger och tio år som proffs i Kaiserslautern.

Runt millennieskiftet var han under några år målvaktstränare i Malmö FF. sedan han återvänt till Skåne.

Alla fotbollsmeriter till trots var det bara en bråkdel jämfört med hans mänskliga egenskaper. Jordnära och vänlig in i det sista.