Mycket är fel i serien om Salming

Jag har irriterats något av att många scener i Viaplayserien om Börje Salming har överdramatiserats, rentav fejkats.

Nu har jag hittat en artikel i Gefle Dagblad som berättar om tveksamheterna.

https://www.gd.se/2023-11-26/stor-genomgang-det-har-ar-pahittat-i-borje-seriens-gavle-avsnitt

Eftersom den är låst för de flesta kommer hela artikeln här:

Stor genomgång: Det här är påhittat i Börjeseriens Gävle-avsnitt

26 november 2023 21:00

Av Nils Palmeby

Vi har tagit hjälp av Brynäsexperten Ulf ”Krigarn” Kriström och de verkliga personerna bakom karaktärerna i att granska serien ”Börje – The journey of a legend” för att kolla vad som är sant, påhittat eller någonstans däremellan. I den första delen har vi koncentrerat oss på de två första avsnitten där Gävle spelar en stor roll.

Observera att vi med denna inventering inte vill racka ner på filmkreatörernas arbete utan bara vill reda ut hur verkligheten såg ut, eftersom det inte hör till vanligheterna att Gävle får spela en så stor roll i en påkostad tv-serieproduktion.

Serien har totalt sex delar. De första två släpps på Viaplay på söndag 19 november medan TV3 då endast sänder det första avsnittet. Därefter släpps ett avsnitt varje söndag, varför alltså TV3 ligger efter ett avsnitt. Här koncentrerar vi oss på avsnitt ett och två som hittills är ute.

Frågor kring Börje Salmings privatliv

Blev han kallad lappjävel i Kiruna?

Stig Salming känner inte igen sig i att Börje Salming blev kallad lappjävel uppe i Kiruna, berättar Kriström att han har pratat med honom om. Vare sig Börje Salming eller Stig Salming kan sägas ha påfallande samiska drag, sedan var de att betrakta som idrottsstjärnor lokalt i Kiruna. Däremot blev hela Kiruna AIF kallade för lappjävlar när de spelade söderut, det vill säga i Boden.

Hamnade Börje Salming i slagsmål utanför plan i Kiruna?

Att Börje Salming skulle ha varit inblandad i slagsmål utanför rinken har ifrågasatts av hans gamla lagkamrat Åke Uusitalo (numera Björkenhäll) i P4 Kronoberg, återgivet av sajten Sportbibeln.

”… han var aldrig någon slagskämpe, han var snarare den som bara gick undan”, säger den forna lagkamraten till P4 Kronoberg men lägger till att han var ett ”vilddjur” på planen.

Var Börje Salmings första fru Margitta Wendin Fröken Gävle?

Sant, vi har fått detta bekräftat av Margitta Wendin själv. Dock så kallades titeln Miss Gävle om vi ska vara petiga och hon tror att det var 1971 hon blev det. Margitta Wendin berättar själv vidare att hon växte upp i Strömsbro, på pappans sida kommer släkten därifrån i flera led. Senare flyttade hon till Stigslund. Pappa Tore Wendin var ingenjör till yrket. Margitta Wendin bor numera i Stockholmstrakten.

Var Margitta Wendin ihop med en discjockey på Blå Grottan innan Börje Salming?

Delvis sant. Margitta Wendins pojkvän innan Börje Salming hette Leif Hill. Han var discjockey framför allt på Fenix, men även andra krogar i stan som nattklubben på CH. ”Han kan även ha spelat på Blå Grottan någon gång” konstaterar Margitta Wendin och lägger till att hon själv inte var just där jättemycket men att hon träffade på Börje Salming på Blå Grottan är helt riktigt. Hill flyttade för övrigt från Gävle för längesedan.

10 april 1980: Stig Salming dansar för att fira SM-guldet 1980. Enligt Ulf Kriström torde festplatsen vara Esso Motor Hotel vid nuvarande Circle K i Hemsta. Det var ett populärt ställe på den tiden.

Bild: Lasse Halvarsson

Bodde Margitta Wendin i ett kollektiv på Köpmangatan (preciseras inte om det var Norra eller Södra Köpmangatan) när hon träffade Börje?

– Att hon skulle ha bott i ett kollektiv är overkligt för mig, säger Inge Hammarström. Jag har aldrig hört det.

Guldfest 1980, troligen på Esso Motor Hotel i Hemsta, Gävle. Inge Hammarström dansar med Berit Löfqvist.

Bild: Lasse Halvarsson

Träffades Börje Salming och Margitta Wendin på en hemmafest den 3 januari 1973, dagen innan matchen mot busarna i Barrie Flyers på Gavlerinken?

Nej. Om vi ponerar att datumet är rätt, vilket det alltså inte är, så har en korrigering mot verkligheten också gjorts i att det framstår som att Börje Salming på samma fest kommer överens med Lill-Prosten om att ta över hans lägenhet vilken festen är i. Det gjorde han mycket riktigt också och kom inte direkt från att ha bott med Stig Salming som det framställs i serien. Vi har även fått detta bekräftat av Inge Hammarström.

Margitta Wendin berättar vidare att hon och Börje Salming blev ihop 1972. Första gången de överhuvudtaget träffades var förmodligen ute på stan. Hennes vänner umgicks med Börje Salmings vänner. Samma med brodern Tomas Wendins vänner. Första gången det hettade till var på en hemmafest Börje Salming hade i sin lägenhet på Kålhagsgatan år 1972, där han då eventuellt bodde med spelaren och polaren Lennart ”Huppa” Lindh. Denna lägenhet hade han bott i sedan 1971 och innan var det Lill-Prosten och hans fru, tillika Margitta Wendins kusin – Carina, som bodde här.

Den enda bilden vi verkar ha i vårt arkiv på Margitta Wendin. Här med Börje Salming och vad vi är nästan hundra procent säkra på är 1974, eller möjligen 1975 i Toronto eftersom sonen Anders Salming föddes 7 november 1974. Margitta Wendin har själv fått se bilden för att slå fast den ungefärliga tidpunkten.

Hur länge bodde Börje och Stig Salming ihop i Gävle? I och med att det framstår i serien som att lillebrodern verkar ha gått Stig Salming på nerverna.

Från att Börje Salming skrev på för Brynäs 12 april 1970 till och med sommaren 1970 då han flyttade till egen lägenhet på Södra Köpmangatan 13D, alltså ungefär två till tre månader. Detta intygar även Stig Salming.

Sportsliga händelser

Slog Börje Salming till en domare i matchen mot Barrie Flyers 4 januari 1973 i Gavlerinken?

Han körde i alla fall rakt på en av domarna. Detta eftersom Salming var förbannad på att domarna inte visste hur de skulle reagera inför det våldsamma kanadensiska amatörlaget som trodde att de kunde skrämma sig till segrar i Europa. Och som Börje och Stig Salming slog tillbaka mot på planen. Fakta hämtad från Kriströms bok ”De fyra stora” om de fyra första svenskarna i NHL.

Fick Börje Salming gå från skandalmatchen i Timrå 1972 utomhus för att komma till omklädningsrummet och blev han jagad av Timråfans?

För det första var matchen inte så våldsam och kaotisk som den porträtteras i serien, menar Inge Hammarström som spelade i den. ”Allt som hände i slagsmålsväg hände vid Timrås bås, och det var inte mer än fyra-fem spelare som var inblandade” berättar han för Ulf Kriström.

Fört det andra så är det dock riktigt att omklädningsrummet låg i en barack utanför arenan och även att Börje Salming blev jagad på vägen dit av Timråfans och hann slå igen dörren i sista stund. Ordningsvakter försökte sedan ”förtvivlat” att hindra de arga supportrarna från att ta sig in och någon lyckades krossa en fönsterruta. En av de argaste sa till sist: ”Jag vill komma in till Salming”. Då svarade Brynäs kassör Lennart Jansson: ”Jaså? Ja det är inga problem. Gå in du”. Vilket slutade i att Timråfansen gick därifrån. Bakgrunden här har vi hämtat från ett struket kapitel ur Ulf Kriströms bok om Wille Löfqvist samt “De fyra stora”.

Körde chauffören direkt från skandalmatchen mot Timrå till Blå Grottan på spelarnas begäran?

Det kan stämma, tror Kriström.

Rökte Brynässpelarna i omklädningsrummet?

I serien röker Stefan ”Lill-Prosten” (eller bara Prosten) Karlsson i omklädningsrummet. Han går i alla fall runt med en cigarett i munnen. Krigarn kan inte minnas att han någonsin sett Brynässpelarna röka i rummet där de byter om. Men ska det visa sig, så har vi bildbevis på att det förekom.

Vem är mannen i mössa som Börje Salming ber dra efter matchen mot Barrie Flyers då han sitter ensam i omklädningsrummet?

Det låter som att han heter ”Viktor” men det Valter Skarsgård säger är förmodligen ”Wickberg”, vilket alltså var Thure Wickberg, Brynäs klubbordförande vid den här tiden. Han anses vara Brynäs viktigaste ledare någonsin och tog hem sju SM-guld med klubben. Han var även känd för att gå runt på arenan och kolla läget i den här typen av situationer. ”Men Börje skulle aldrig ha sagt ”dra” åt Wickberg”, inskjuter Hammarström. Wickberg dog året efter, 1974, av en hjärtattack på Gavlerinken, endast 54 år gammal.

Tord Lundström och Thure Wickberg i omklädningsrummet, 1960-tal.

Stämmer det att Inge Hammarström och Börje Salming förhandlade sig till 85 000 dollar i årslön i Toronto?

Ja.

Styrketränade Börje Salming och Inge Hammarström i bar överkropp med däck i närheten av Gasklockorna?

Nej. Sommaren 1973 tränade de dock tillsammans i Hemlingby. Där tränade även Brynäs ofta. En klassisk övning var att lyfta varandra på ryggen uppför Hemlingbybacken. Även Lillgården i Strömsbro var ett träningsställe för Hammarström och Salming.

Fakta

Angående Gävlemålet i serien

Margitta Wendin tycker att det är svårt att avgöra exakt hur hon pratade tidigt 1970-tal. ”Jag pratade väl Gävlemål men kanske inte sådär otroligt utpräglat”. Hon tror inte heller att hon färgades särskilt mycket av Börje Salmings Kirunadialekt även om de bodde ihop länge. När tidningen pratar med Margitta Wendin i dag lutar hennes dialekt mer åt någon slags stockholmska av förklarliga skäl.

Prosten pratade speciellt, närmast ”gutturalt”, enligt Kriström. Svårefterhärmligt således. Men något slags Gävlemål torde ha funnits därunder då han härstammade från Söder, nära Gävle Slott.

Tigern pratade enligt våra efterforskningar mer Gävle- än Timråmål, trots sin bakgrund. Så med det sagt får vi ge en eloge till skådespelaren Simeon Lindgren som helt klart är den som kommer närmast Gävlemålet i serien.

Margitta Wendins omdöme om serien

– Jag är supernöjd med Hedda och Valter och hela produktionen, så trevliga, seriösa och proffsiga 

Snömatchen för 50 år sedan

Det finns tillfällen i ens idrottsliv som för evigt är inpräntade i minnet. Ett sådant inträffade för exakt 50 år sedan, tisdagen den 27 november 1973.

Sverige spelade avgörande VM-kvalmatch mot Österrike i Gelsenkirschen.

Men låt oss ta en del av förspelet.

I sista gruppspelsmatchen spelade Sverige på en grusplan på Malta. Och lyckades vinna med 2–1, segermålet av Bosse Larsson på straff. Om Sverige gjort ytterligare ett mål så hade det varit VM-klart. Nu blev det inte så.

Både Sverige och Österrike slutade på samma poäng.

* Målskillnaden var lika, sju plusmål så det gick inte att skilja lagen åt.

* Flest gjorda mål. Där var Sverige bäst med 15–14. Men den regeln gällde inte.

* Inbördes möten. Där hade Österrike varit bäst med 4–3 i mål. Men den regeln gällde inte.

* Omspel på neutral plan. Det var den regeln som gällde.

Något datum fanns inte i planeringen. Därför skakade man fram en match i Gelsenkirchen två veckor efter Maltamatchen.

På den tiden fanns det inga Fifadagar där klubbarna var tvungna att släppa sina spelare till landslaget. Om jag minns rätt hade Svenska fotbollförbundet någorlunda garderat sig med att skriva in höga bötesbelopp för klubbarna, om man inte släppte sina spelare.

Men det här var annorlunda med en match utanför det ordinarie landskampsprogrammet.

Det medförde att förbundskapten Åby-Ericson tvingades låta Ralf Edström och Björn Nordqvist spela ligamatch för PSV i Eindhoven på lördagen, tre dagar före landskampen.

Vi var tre man från Sydsvenskan som åkte på uppdraget. Minns att det var min nyinköpta bil som tog oss till Eindhoven i god tid innan matchen skulle börja kl 15. Men det visade sig att sportchefen Bertil Lundgren hade tagit fel på tiden. Matchen började först kl 20.30.

Så där satt vi i min bil, rökte och åt marsipanchoklad, i flera timmar innan det var dags för match. Allt gick väl, PSV vann och svenskarna var oskadda. Och vi kunde åka vidare till Gelsenkirchen.

Under tiden hade den svenska truppen samlats på annat håll i Holland. Och man kom till Gelsenkirchen först kvällen innan match, vilket ledde till en del märkligheter.

Vi läste in våra förhandsartiklar vid olika tillfällen under dagen. Sist var Calle Palmér som hade följt med landslaget hela tiden.

Den som läste tidningen den dagen måste ha blivit förvirrad. I våra texter fanns det insmuget tre olika väderrapporter. Det var bara sist anlände Palmér som kunde berätta om att det snöade ymnigt i Gelsenkirchen.

* * *

Matchen är känd under namnet ”snömatchen”. Sverige vann med 2–1, avgörande målet av Bosse Larsson på straff (bilden).

De som var med minns nästan allt.

För den historielösa yngre generationen finns inte matchen, eftersom de inte var med på den tiden.

* * *

Sveriges laguppställning: Ronnie Hellström – Jan Olsson (Åtvid), Kent Karlsson, Björn Nordqvist, Björn Andersson – Ove Grahn, Bo Larsson, Conny Torstensson (56) – Ove Kindvall, Roland Sandberg, Ralf Edström. Avbytare: Staffan Tapper (56)

* * *

Den matchen borde aldrig ha spelats med tanke på underlaget. Men det var så trångt i kalendern, bland annat skulle VM-slutspelet i Västtyskland lottas någon vecka senare, att det inte fanns något annat speldatum.

* * *

Ingen häst är nominerad till Jerringpriset. Så nu är det fritt fram för en skidåkare.

Att slå världsrekord i stavhopp är väl ingenting mot att besegra en norska i vildmarken.

* * *

Min kandidat till förbundskaptensjobbet för herrlandslaget, Peter Gerhardsson, har sagt att han inte är intresserad.

Man kan hoppas att han är en ny ”Göran Persson”, som sade nej till statsministerposten typ fem gånger innan han accepterade.

Och Gerhardsson kan inte säga annat så länge damlandslaget inte är formellt borta från OS.

* * *

Bara en vecka kvar på förbaskade urtråkiga november.

Sen tänder vi ljusen och ser framåt.

Det är inte Janne Anderssons fel

Det har gått dåligt för det svenska fotbollslandslaget ett tag.

Men det är inte Janne Anderssons fel.

Han har de senaste åren bara haft tillgång till reservlagsspelare och konvalescenter. Det kan ingen förbundskapten göra ett bra fotbollslag av.

Många av kritikerna saknar förmågan att se över tid. Det är så lätt att falla i gropen för sentida händelser och dra slutsatser därifrån.

* Det var inte Laban Arnessons fel att Portugal slog Västtyskland på bortaplan 1985 så att Sverige missade VM-slutspelet.

* Tommy Svensson misslyckades med att ta Sverige till EM-slutspelet 1996. Men inte förtog det helgonglorian från USA-VM 1994.

* 2004 med Fredrik Ljungberg, Zlatan Ibrahimovic och Henke Larsson i laget åkte Sverige ut efter en straffmiss mot Holland av Olof Mellberg. Ingen hudflängde Tommy Söderberg/Lasse Lagerbäck för det.

* Sverige kvalificerade sig inte för något VM-slutspelet under åren 1950–1970.

Slutsatsen är, att det inte är självklart att Sverige ska ta sig till ett slutspel. Söderberg/Lagerbäck-eran skämde bort oss med fem raka slutspel.

* * *

Den enkla sanningen är således, att Sverige av i dag inte har tillräckligt bra fotbollsspelare. Och det kan inte ens Janne Andersson göra något åt.

Danmark är klart för EM-slutspelet. Gjorde en undersökning var de danska spelarna hör hemma.

Sju spelare från Premier League (om jag räknar in stjärnorna Christian Eriksen och Rasmus Højlund, som inte var med denna gång), fyra från Bundesliga, fyra från Belgien (alla Anderlecht), tre från italienska serie A, två från turkiska ligan samt en vardera från spanska, portugisiska, franska och skotska ligan. Ingen från någon dansk klubb.

Där ligger en stor skillnad. Bra spelare tar sig till slutspelet oavsett förbundskapten (dock ingen skugga på Kasper Hjutmand).

* * *

Janne Andersson fick den avtackning han förtjänade. Och har också rättmätigt hyllats av de två krönikörer som jag uppskattar mest – Simon Bank och Stefan Thylin.

Men nu är det nya tider. Kommande framgångar beror inte på förbundskaptenen, utan att det kommer fram nya stjärnor.

Dejan Kulusevski, Alexander Isak, Jesper Karlsson, Anthony Elanga, Viktor Gyökeres, Hugo Larsson och Jens Cajuste är några som kan stiga fram.

Det finns också några tonåringar som svarat för uppmärksammade insatser denna säsong. Lucas Bergvall, Djurgården, Taha Ayari, Göteborg, Victor Andersson, AIK, Momodou Sonko, Häcken och Roony Bardghji, FC Köpenhamn är några som kan ta det svåra sista steget till internationell toppklass.

Naturligtvis också min egen lille favorit, Sebastian Nanasi i MFF.

* * *

Och så har det kasats på nederbörd igen. En träningstävling för svenskar televiserades så klart. Denna gång avstod jag dock från tittande.

Men slängde en blick ibland. Och blev förundrad över att det fanns snö. I mitt land! Jag som var ute och klippte gräs för bara någon vecka sedan.

Det är 135 mil fågelvägen från Malmö till Gällivare.

Om man väljer att resa samma sträcka söderut hamnar man i Monaco.

Jag har inte svårt för att välja.

* * *

Jag har känt att arbetsbelastningen i hemmet blivit alltför betungande, även om det lindrats lite sedan posten bara delats ut varannan dag. Att dammsuga ett par gånger i veckan tar på krafterna.

Så jag har inhandlat en robotdammsugare som jag kallar för Putte.

Det står i beskrivningen att han har AI, ska alltså vara en intelligent rackare.

Men det stämmer inte. Putte har inte lärt sig allt om dammsugningens ädla konst.

Han dammsuger under sofforna.

Sicken fubbick. Det vet ju alla, att där är det ingen som kollar.

Guldet fick en fadd smak

Malmö FF tog sitt 23:e SM-guld. Jag har upplevt 18 av dem.

Men det var första gången jag inte kände någon glädje. Guldet fick en fadd smak.

Orsaken är att mitt gamla MFF inte är medlemsstyrt längre, utan huliganstyrt.

Efter varje match är vi ett antal erfarna, många säger ålderstigna, som förfasar oss över att vi måste se varje match i en dimma.

Finalmatchen mot Elfsborg blev en dryg timme försenad av bengalbränningar.

Fy! Säger alla inblandade parter. Men mer blir det inte.

Det torde vara uppenbart att det här är organiserat. Bengaler utspridda på hela ståplatsläktaren som tänds samtidigt.

MFF skyller på polisen, som säger sig inte ha resurser att utreda.

På Elfsborgsläkatren tände man facklor för att bränna upp skyddsnätet. Det var en brand! Då måste man väl kunna sätta in brandsprutor?

Eftersom det finns kameraövervakning kan det inte vara svårt att identifiera de lågpannade och stänga av dem.

Tyvärr är det oftast en åtgärd som inte leder till någonting, de tar sig in ändå.

* * *

På plats i Malmö fanns Svenska fotbollförbundets ordförande Fredrik Reinfeldt.

Men, som vanligt, är det mer ord än löfte om handling.

– Vi måste anstränga oss mer för att bli av med det vi har sett i dag. Men det förutsätter att vi kan identifiera dem. Det är ju därför de är maskerade. Vi får fortsatt diskutera vad vi kan göra åt det, avslutade Fredrik Reinfeldt.

Nu har man en vinter på sig. Jag har förhoppningen, men den är inte särskilt stark, att det blir förändringar.

Sydsvenskans chefredaktör utlyste en debatt om bengaler i ett inlägg på Facebook.

Vadå debatt? Det är i lag förbjudet att, utan tillstånd, använda pyroteknik. Det finns inget att diskutera.

Dessutom är det förbjudet att maskera sig på allmän plats.

Men allt det där är ett polisärende. Och de har inga resurser.

* * *

Vi var många som njöt av fotbollsfesten till en början. Ett helt suveränt tifo och inga bengaler under första halvlek.

Sedan rasade allt.

Frågan är om det är samma personer som stod bakom tifot, som sedan gav order om bengalbränning? Det får polisen utreda när de får resurser.

* * *

Jag vill minnas att jag upplevt matcher på Eleda stadion utan bengaler. Men det har varit matcher i Champions League, arrangerade av Uefa.

Och Uefa har betydligt strängare bedömning. Bengaler innebär ofta avstängda läktare i nästa match.

Kanske är det dags för Svenska fotbollförbundet att följa sin överhöghet (än så länge är det inte bengalbrännarna) och skärpa straffen.

I veckan spelades det massor av matcher i Champions League. Och jag såg inte en enda bengal.

* * *

Apropå Champions League så väckte matcherna på nytt diskussionen om Var.

Varenda match fick onödiga avbrott för Vargranskning. Efter flera minuter kom man fram till en tånageloffside eller en helt horribel handsbedömning.

Både Var och handsregeln måste moderniseras för att vi ska få tillbaka den fotboll som är så älskvärd.

* * *

Jag fick i veckan frågan om vilka MFF:are som har flest SM-guld.

Det enkla svaret är Bosse Larsson och Krister Kristensson med sex vardera. Dock med förbehållet att Krister inte fick något guld 1965, eftersom han spelat för få matcher. Han spelade åtta matcher (i 90 minuter) men det var en för lite för att han skulle hamna bland de elva som fick medalj. Så var reglerna då.

Senast jag kan erinra mig en begränsning var 2004 då 16 spelare belönades.

Numera anses alla som har medverkat i någon match vara medaljvärdiga.

Så Daniel (Tristan) Gudjohnsen (inhopp 8 minuter mot Degerfors) och Elison Makolli (inhopp 2 minuter mot Sirius) är allsvenska guldmedaljörer?

Jag bryr mig inte längre.

* * *

Jag får trösta mig med att Vinterstudion är tillbaka i SVT.

Härligt med sju-åtta timmars totalt meningslös träningstävling i skidskytte.

Mycket bang-bang, men inga bengaler

Han bör bli förbundskapten

Spekulationerna har varit igång ett tag nu. Vem ska efterträda Janne Andersson som förbundskapten för herrarnas fotbollslandslag?

Graham Potter har nämnts i första rummet, Häckens norrman Per-Mathis Högmo har förekommit, till och med Djurgårdens tränarduo Bergstrand och Lagerlöf har varit med i diskussionen.

När Janne Andersson utsågs till förbundskapten hade han redan förordats i denna blogg.

Trots det har inte förbundet hört av sig inför det förestående valet.

Därför måste jag maska bilden på min kandidat.

För läsarna kan det dock talas klartext: Peter Gerhardsson är mannen.

Han ansågs tidigare bunden av det avtal han har med damlandslaget. Utan att veta detaljerna i det kontraktet, så stod det mellan raderna att han skulle coacha damerna i OS 2024.

Den oskrivna klausulen är borta i och med att damerna inte kvalificerat sig för OS. Därtill är väl de flesta överens om att det därmed är färdigspelat för de äldre spelare. Det är dags att bygga nytt.

Så det är två flugor på smällen. Även damlandslaget behöver en ny förbundskapten.

Peter Gerhardsson har stor erfarenhet av toppfotboll på herrnivå. Under sju säsonger var han tränare för Häcken, som hade stora framgångar redan på hans tid.

När det gäller Gerhardssons nuvarande kontrakt så har rimligen förbundet god kontakt med hans nuvarande arbetsgivare.

Till Peter Gerhardssons fördelar hör också, att han under alla år i toppfotbollen visat sig klara umgänget med media på ett bra sätt.

* * *

Men först ska allsvenskan avslutas med en direkt seriefinal mellan Malmö FF och Elfsborg.

Jag ser statistik på att det är sjunde gången allsvenskan avgörs i sista omgången där båda hade guldchans.

Som innebär både för- och nackdelar.

* Sex gånger har hemmalaget avgjort. Fördel MFF.

* Alla sju gångerna har serieledaren inför sista omgången vunnit. Fördel Elfsborg.

Jag har minne av 1956 när Norrköping avgjorde mot MFF med 2–1. Inför 32 234 åskådare. På Idrottsparken i Norrköping! Ofattbart.

Men minnet består i hur vi kunde följa matchen i Malmö. TV var inte ens uppfunnet och radion hade bara en kanal så det var uteslutet.

I stället kunde vi följa ett referat i högtalare i Folkets Park. Det var på uteserveringen Blomsterloggian, där Gino Filippini vanligtvis spelade cello med sin orkester.

Lite av en ödets ironi, eftersom Filippini var den förste fotbollsagenten (utan att kallas så). Han hade några månader tidigare medverkat till att Bengt Lindskog såldes till Italien. Det reducerade MFF:s styrka markant.

* * *

MFF och Elfsborg har mötts i sista omgången förr. Vid flera tillfällen har MFF säkrat guldet i just den matchen.

Men så blev det inte 1968.

Elfsborgsmålvakten John Hedin gjorde sitt livs match så att det blev 0–0. På bilden har Staffan Tapper skjutit ett skott där bollen tog i huvudet på Hedin och sedan i stolpen.

Det innebar att Öster gick förbi och snodde det allsvenska guldet från MFF.

2004 skulle MFF också avsluta mot Elfsborg. För att anknyta till ovanstående sökte jag upp John Hedin hemma i Borås.

Det blev ett riktigt bra reportage, eftersom John visade sig vara en fantastisk människa. Jag har skrivit om honom förr:

”Även efter fotbollskarriären bodde han kvar i Borås. Och i sin villa i centrala stan hade han sitt ”pojkrum”, som han kallade det.

Där fanns hela källarvåningen fylld med en enormt fin samling av klubbnålar och idrottslitteratur av alla slag.

Och han skötte samlingen med största noggrannhet. Minst en timme om dagen.

– 14 348 registrerade klubbnålar, kunde han berätta vid vårt besök.”

Guldet 2004 tog MFF sedan Jon Inge Höiland slagit in en straffretur.

Men tyvärr dog John Hedin i cancer bara fem år senare.