Sarah hade bra flyt

Det där är den sämsta rubrik jag kan tänka mig i simsammanhang. Och jag råkade ut för den massor av gånger under min karriär som simreporter. Det spelade ingen roll om det var VM, EM, SM eller nåt rekord, nog förbaskat blev rubriken (ofta) ”bra flyt”.

Om någon varit på väg att drunkna ger mig tusan på att rubriken blir ”oflyt för xxx”.

* * *

När det gäller Sarah Sjöström har det inte behövts sådana floskler. Hennes prestationer går utanpå allt annat som en svensk presterat i en simbassäng.

Det är svårt att sätta in 21 individuella VM-medaljer och världsrekord på 50 m fritt i sitt sammanhang.

Dock är det värt notera, att prestationen utfördes i en global idrottsgren. Det är inte orientering, bandy, skidåkning och andra geografiskt begränsade idrotter, utan en idrott med 209 medlemmar i det internationella förbundet.

Att simning är en idrott som ger utövarna möjlighet att tävla i flera olika grenar ger en fördel gentemot lagsporterna.

* * *

Jag var på plats 2001 när VM senast arrangerades i Fukuoka. I minnet var vi minst 12 svenska journalister på plats. Nu senast var den svenska journalistkåren representerad av tre journalister, från TT, DN och SVT.

Att min gamla tidning Sydsvenskan inte var där har jag förståelse för. Numera räknas Landskrona och Trelleborg som långdistansresor, men det är inte den huvudsakliga orsaken.

På min tid kunde närvaron motiveras av att jag hade många Malmösimmare att skriva om.

Erinrar mig Jan Bidrman, Malin Nilsson, Martin Gustavsson, Jonas Persson, Henrik Jangwall, Stefan Persson, Camilla Olsson, Björn Möller, Hasse Nilsson, systrarna Lisa och Lotta Wänberg. Kanske kan Robban Johnsson också få vara med plus någon som fallit ur minnet.

Numera är det tunt med Malmödeltagande. Undantag förstås för simhopparen Emilia Nilsson Garip, som hade medaljchans fram till sista hoppet på tremeters.

* * *

Osökt kommer jag in på Linda Olofsson (nu Andersson). Hon tog EM-guld på just 50 m fritt i Wien 1995.

Vi svenska journalister blev alldeles till oss av glädje. Hittade superlativer som vi inte visste fanns. Det var Sveriges första EM-guld i simning på damsidan sedan Kate Jobson på 100 m fritt 1958.

Och vi gjorde stor sak av att Linda bara andades en gång under loppet. Vid ett tidigare EM hade hon andats två gånger – och blivit slagen i finishen.

– Du kan andas hur mycket du vill resten av livet, vill jag minnas var förbundskapten Hans Chrunaks direktiv inför loppet.

Lindas segertid var 25,76. Sarah Sjöströms världsrekord i året semifinal var 23,61.

Det skiljer 1.65 sekunder, en evighet på distansen. Men Sarah andades inte en enda gång, vilket dock inte var enda skillnaden.

Och det hade inte gått så lång tid sedan förra VM-guldet. En dag, närmare bestämt

* * *

Det är tämligen meningslöst att skriva något om MFF när man har måndagsmatch. Då finns facit att tillgå tämligen snart.

Men att vinna hemma mot Värnamo är ett oeftergivligt krav om säsongen ska bli bra.

Även om det stör mig, att MFF nu är ett ”köpelag” med nya utländska stjärnor att spela in.

Fast det är bara att hoppa ner från Mupphyllan och anpassa sig till dagens verklighet.

Om bara Isaac Kiese Thelin hittar formen och Sebastian Nanasi får vara kvar.

* * *

Förra måndagen var jag på släktträff på våra marker i Tjörnarp, så då blev det ingen blogg.

Ändå var det lika många besökare som de måndagar jag verkligen skrivit något.

Allt känns hopplöst.

Eller att det finns en trogen läsekrets, det känns bättre.

* * *

Jag hade ett inlägg på Facebook som jag var så nöjd med, att jag kör en repris:

Så klart det går upp och ner för Djurgården.

De har ju både Berg och Dahl i laget.

Sicken söndag

Aldrig har väl fjärrkontrollen varit så väl använd (förutom mute-knappen när vissa uppenbarar sig) som under gårdagen.

* Wimbledonfinal mellan Novak Djokovic och Carlos Alcaraz.

* VM i orientering.

* Falsterbo horse show.

* Båstadstennis.

* Allsvensk fotboll.

* Tour de France.

Däremellan körsbärsplockning från ett givmilt träd.

Det har hänt, att jag lyckats koppla upp mig på tre skärmar samtidigt. Erfarenhetsmässigt är det förkastligt, man kan bara koncentrera sig på en skärm åt gången.

Så det fick bli fjärrkontrollen.

* * *

Naturligtvis var Wimbledonfinalen en höjdare. Efter Djokovics överlägsenhet i första set var jag beredd på en kort match, men det blev inte så. Spel närmare fem timmar.

I Tour de France gick det inte fortare. Det var en bergsetapp där mycket skulle avgöras.

Jag blev mest förbaskad över de idioter bland publiken som står och mer eller mindre hindrar cyklisterna att komma fram. På sina ställen innanför avspärrningarna.

Och så såg man fram emot fortsatt duell mellan dansken Jesper Vingegaard och slovenen Tadej Pogacar. Därav blev intet. De körde tillsammans över mållinjen, sex minuter efter etappsegraren.

Med bara sekunder mellan dem kan tisdagens tempoetapp bli avgörande.

VM i orientering blev det inte mycket tittande på. För mig är det ett bandy-VM i skogen. Bara fyra nationer som har med medaljerna att göra.

Och då blir det förstås en drös svenska medaljer. Fantastiska idrottspersoner, men långt ifrån internationell status.

Båstadstennisen hade visst damfinal. Den sista svenskan åkte ut i andra omgången.

Falsterbo Horse Show drar alltid publik. Vi som bor i närheten ger oss inte gärna ut i trafiken den helgen.

Allsvensk fotboll fick för dagen klara sig utan min medverkan. Det är först på måndagen som det blir intressant.

* * *

Så några funderingar.

* I Båstad kommande vecka vägrar 51-rankade Mikael Ymer komma till spel för att i stället spela en turnering i Schweiz. Och har blivit hudflängd av allt och alla.

* OS-guldmedaljörerna Malin Baryard Johnsson och Henrik von Eckerman vägrade ställa upp i Falsterbo, för att koncentrera sig på en tävling i Schweiz. Dessutom saknades den tredje guldmedaljören, Peder Fredricson, av annat skäl.

Ändå har Sydsvenskan rubriken: ”Superstjärnorna saknades – men i Falsterbo är det inte hela världen”.

* Det ansågs som en skräll att världsettan vann Wimbledon.

* * *

I kväll spelar Djurgården och Malmö FF i Stockholm. Ett möte som jag har tveeggade minnen av.

Första gången jag bevakade en MFF-match på bortaplan var Djurgården–MFF 1966.

Jag var på en tre veckors utbildning i Stockholm inom Flygvapnet (jojo). Eftersom jag hade börjat radskriva i Skånska Dagbladet åtog jag min uppdraget, då Skånskan inte hade budget för att resa dit själv.

Detta var första matchen MFF spelade sedan Bosse Larsson och Lasse Granström dragit iväg till Västtyskland.

Ungefär samma situation som för tillfället, men nu har man sprätt en antal miljoner för att köpa in nya.

På den tiden hämtade man spelare från de egna ungdomsleden. Eftersom jag var 20 år då var det många av dem som jag spelat med eller mött som fick chansen i allsvenskan: Ulf Sivnert, Bo-Göran. Ohlsson, Christer Malmberg, Sven Rosén, Leif Rudevi, Jörgen Martinsson och Jan Bengtsson.

Tyvärr ingen succé. Djurgården vann med 3–0. Av de elva följande matcherna förlorade MFF nio. Lyckades till slut hänga kvar med en niondeplats.

* * *

Ett annat minne från den matchen: Jag vågade inte säga Du till Eric Persson.

Nu blir jag störtsur om någon snorunge till kassabiträde säger Ni till mig.

* * *

Desto roligare var det 2006. MFF spelade fullständigt ut Djurgården, även om segern bara skrevs till 3–2.

Jag tror det var finske stjärnan Jari Litmanens bästa match i MFF. Han var helt överlägsen. Och hade bra assistens av Höllvikensonen Joakim Nilsson (nu Ingves),

I dagens trupp är Niklas Moisander ende finländare och Höllvikenanknytningen består av några nyinflyttade.

Frågan är om det räcker.

Det räcker inte med Pontus

”Anfäkta och anamma!” Skulle säkert Kapten Haddock säga när han fick syn på dagens allsvenska tabell. MFF ligger bara tvåa. (Det förutsättes att läsaren är bekant med Tintins äventyr.)

Med Mjällbymatchen i minne kan man förstå. Det var ingen insats som ger hopp för framtiden.

Att Pontus Janssons återkomst ska lösa hela problemet är att ha för höga förväntningar. Pontus kommer att bli en förstärkning, men inte en laghöjare som Patrik Andersson och Markus Rosenberg en gång var.

De nya spelarna, förutom Pontus Jansson handlar det om Otto Rosengren och Sebastian Jörgensen, behöver matchning för att komma igång. Härnäst väntar Stockholmsmatcher mot Djurgården och AIK. Tveksamt om det är rätt tillfälle för inskolning.

Det är inte så länge sedan skribenter trodde att MFF skulle gå rent, vinna alla 30 matcherna. Så enkel är tack och lov inte fotbollen.

* * *

I den här spalten har vi inte varit sena med att slå oss för bröstet och berätta hur duktiga vi varit i våra analyser.

Bland annat lyftes Janne Andersson fram som en lämplig förbundskapten innan han var föreslagen. Och om Zlatans avslutande av karriären berättades här redan i februari.

Kanske var det en blind höna som hittade några korn. Ibland kan det bli annorlunda.

I augusti förra året uppmanade jag Janne Andersson att ta med Moustafa Zeidan i landslagstruppen. Så blev det inte och numera är det knappast aktuellt.

Man kan fråga sig vad som hänt. I dagsläget är han inte ens startspelare (undantag i går) i MFF.

* * *

Läste en lång intervju med Pontus Jansson i Aftonbladet. Sådana reportage stod förr att läsa i Sydsvenskan eller Kvällsposten, även Arbetet på sin tid. En konstig utveckling.

Intervjun med Pontus består av 15 095 tecken. Så långt har jag aldrig skrivit. Och jag har inte orkat läsa hela.

Däremot har jag med datorns hjälp räknat ut att i artikeln skrivs det Malmö 34 gånger när man i själva verket menar Malmö FF.

Det är ett ok som vi tyngs med som var med på Eric Perssons tid. Eric var bestämd:

”Föreningen benämns Malmö FF eller MFF, aldrig bara Malmö.”

Därför ändrade han klubbmärket så att texten Malmö FF ingår. Numera även med två guldstjärnor för 20 vunna SM-guld.

I eftertankes kranka blekhet ska erkännas att jag kallar laget från västkusten för Göteborg, utan IFK och framför allt aldrig Blåvitt.

Men i Skåne säger vi (ålderstigna) Malmö FF, inget annat.

* * *

Debatten om Var har kommit igång igen. Nu sedan förbundets ordförande Fredrik Reinfeldt uttalat sig positivt.

Nu kräver supportrarna att Reinfeldt ska avgå. Märkligt.

Supportrarna är emot Var för att det ger avbrott i spelet.

Jag har på senare tid sett många matcher med Var utan att märka det. I den mån Var går in så gör man det numera så snabbt, att det inte avbryter spelet.

Däremot kan det bli långa avbrott för att det bränns bengaler och bangers.

Men det tycker supportrarna bara är en mysfaktor.

* * *

Kanske berodde det på att matchens spelades i dagsljus, men matchen på Eleda stadion i går var en beundransvärd uppvisning av supportrarna. Inget fyrverkeri vad tv-kamerorna uppfattade.

För man kan väl inte hoppas att det kommit in sunt förnuft i den gruppen?

* * *

I söndagens Sydsvenskan gjordes ett reportage om var i Malmö nedskräpningen är värst.

Eller, rättar sagt, var det klagas mest. Räknat per 1 000 invånare.

Märkligt nog är det på Rosengård det finns minst antal klagomål.

Men det beror nog mest på att många inte vet vart man vänder sig när det är skitigt på gator och parker.

Sånt framgår inte av statistiken.

13 svenskar i herrsingeln

Nu kommer de årligen återkommande dagarna när jag saknar mitt gamla jobb. Wimbledon.

Under tio års tid hade jag förmånen att bevaka turneringen för tidningens räkning.

Minns att jag hade en daglig kolumn under vinjetten ”I Wimblet”, där jag kunde berätta om livet utanför banorna. Jordgubbspriser, pimms, långa köer, svartabörshajar och sånt.

Men mest tennis.

* * *

På den tiden var det självklart för många tidningar att ha en reporter på plats. Ur minnet hittar jag runt tio svenska tidningar. Dessutom Bengt Grive (åtminstone tills TV3 tog över rättigheterna) och Björn Hellberg, mångårig expert på radion.

Än i dag minns jag hur märkligt det kändes att komma in och se att man spelade tennis på gräs. Det hördes ju ingenting. Och bollarna fick en jäkla speed.

* * *

Nu var detta på den svenska storhetstiden. Jag har plockat fram 1988 som ett exempel.

Det året var det 13 svenskar i herrsingeln. Därav fyra seedade: Stefan Edberg, Mats Wilander, Jonas Svensson och Anders Järryd.

Stefan Edberg vann finalen över Boris Becker. Det var Edbergs första seger. Sedan möttes han och Becker i ytterligare två finaler med Stefan som vinnare även 1988.

Vid ett av dessa tillfällen hade jag tur.

På den tiden åkte man med Apexbiljett. Den var mycket billigare, men inte ombokningsbar.

När regn flyttade finalen från lördag till söndag var det därför många som tvingades åka hem innan finalen. Jag hade dock bokat in en extradag i London, som tur var.

* * *

Med så många svenskar i turneringen blev det faktiskt jobbiga dagar. Först en timmes resa med tunnelbanan från centrala London, sedan gick man igenom spellistorna för att se vilka banor som skulle besökas. Så det blev en del springande. Och långa dagar.

Det lättade dock efterhand som svenskarna blev utslagna.

Men hela tiden fanns Stefan Edberg kvar.

* * *

Om en svensk spelare skulle ta sig till kvartsfinalen i Wimbledon i dag, hade hela media-Sverige exploderat i hänryckning.

Jag brukar ta fram göteborgaren Christian Bergström. Då tämligen okänd och fortfarande inte en spelare många minns.

Han gick till kvartsfinal två gånger i Wimbledon, både 1990 och 1994. Uppmärksamhet fick han möjligen i Göteborgs-Posten, annars drunknade han i flödet kring Edberg och Wilander.

Att nå så långt är stort, det tycker man även i arrangerande The All England Lawn Tennis and Croquet Club.

De som klarar det blir medlemmar i ”The Last 8 Club”, vilket ger fritt tillträde till Wimbledon och dess speciella avdelning för dessa stjärnor.

I sammanhanget kan nämnas att Mats Wilander nådde kvartsfinalen tre gånger, men aldrig längre.

* * *

En minnesvärd match, på sitt sätt, var semifinalen 1991 mellan tysken Michel Stich och Stefan Edberg.

Stich vann matchen utan att ha brutit Edbergs serve en enda gång. Segersiffrorna skrevs till 4–6, 7–6, 7–6, 7–6. Tre tie-break såldes. Sedan vann Stich även finalen över Boris Becker.

* * *

Självfallet hade jag hela tiden ett extra öga på Michael Pernfors från Höllviken. 1986 spelade han ut Jimmy Connors enligt konstens alla regler som var en fröjd både som svensk och Höllvikenbo.

6–1, 6–1, 4–1 ledde Micke med. Men sedan tappade han allt och Connors kunde vinna efter fem set.

Då hade Pernfors tidigare samma år råkat ut för nästan samma sak i Davis Cup mot regerande Wimbledomästaren Pat Cash. Även där tvåsetsledning som inte räckte till seger.

* * *

Höllvikenintresse fanns det även för Catharina Lindqvist i damsingeln. Det ansågs helt otroligt när hon fick till semifinal 1989, där hon tyvärr ställdes mot omöjliga Navratilova.

Sedan gick det lite sämre för Catharina och 1992 var jag ensam om att vilja intervjua henne efter förlusten i andra omgången.

Då berättade hon för mig, att hon tänkte sluta med tennisen.

Det var en nyhet som Sydsvenskan därför blev ensam om.

* * *

Så, nu börjar ångesten lätta.

Det hjälper att prata om det.